En gosse af femton år träffade jag i Pielavesi Socken, som man sade mig plägade göra runor, och redan hafva gjort flere sådana. Hans namn är Isaak Pieksieinen. Med möda kunde jag beveka honom att låta mig höra någon af dem. Det är en af ålder inrotad fruktan för förföljelser, som gör de flesta runokunnige obenägna att meddela sig. Sannolikt härstammar denna fruktan från den tid, då våra förfäders hedniska läror voro i brytning mot Christendomen, och af dess förfäktare förföljdes med grymma straff. Denna gosse tycktes dessutom befara äfven aga af sina anhöriga om, såsom han yttrade sig, de skulle få veta "att jag har sådant der för mig då en främmande hör på", och ytterligare lärer han ej vetat, huruvida hans runor ej kunde göra honom förtret från hans sockneboers sida, emedan de voro till en del satiriska. Omsider öfvertalad, sjöng han för mig några stycken; och då jag derpå bjöd 24 sk. i 2:ne helt nya sedlar, yttrade han sig med en stor och triumpherande förnöjelse: "Inte har man just gjort dem så alldeles fåfängt heller, ser jag"! — Förunderligt är, att ett barn vid hans ålder och hans förhållanden, kunnat till den grad utbilda, icke blott uppfattningsförmåga, utan äfven förmågan af uttryck, att såväl anläggningen i hans runor, som den logiska correctheten i meningarne äro fullkomligt oklanderliga. Att dömma af de runor, han redan författat och af hans ringa ålder, borde han i en framtid kunna gå ganska långt som naturskald.

I sammanhang med hvad förut blifvit berättadt, vill jag genom ett exempel söka förklara den omständighet, att runorna, ehuru af deras författare vanligen lemnade vind för våg, likväl oftast bibehållas och räddas undan glömskan. Det finnes nemligen bland bönderne de, som med ett otroligt minne förena lusten att lära och ihågkomma dylika folksånger, och genom sådane fortlefva de från ålder till ålder. En slik runokännare är en viss Kainulainen i Kesälax Socken. I afsigt att begagna hans rika förråder, begaf jag mig till hans hem, och, såvida han var ute med en stockflotta till qvarns, väntade på honom en hel dag. Om qvällen, då han kom hem, sjöng han på min begäran en hel hop runor, mest gamla, och försäkrade att jag ej på en hel dag skulle hinna uppteckna dem, som han ännu mindes. Följande morgon ville han, ehuru äldsta son på hemmanet, ej svika de andre i arbetet och dröja hemma för att sjunga; men då jag, genom en karls dagslega, af hans slägtingar friköpt honom, förblef han högst belåten i stugan, och dicterade sånger nästan utan afbrott till sena aftonen. På eftermiddagen, då det rägnade något strängt, gjorde han, nöjd med att få vara under tak, den anmärkning, att hans sånger sannerligen alldrig förr varit honom till en sådan tjenst, som nu. Dagen derpå bad jag honom fortsätta med sina sånger; men han mente, att det dock icke var värdt att för deras skull lägga ut så mycket penningar, som en ny dagslega. Han erbjöd sig likväl att sjunga för mig under det han arbetade nära sitt hem, sägande sig alltförväl kunna arbeta och sjunga på en gång. Jag antog med nöje tillbudet, och denna dag förnöttes, såsom den föregående, med att uppteckna hans visor, hvilka alldrig tycktes vilja taga slut.

En broder till denne Kainulainen, som var smed, kunde äfven en hel hop runor, i synnerhet sådana, som angingo smide och smedar. Så t.ex. sjöng han för mig en runa om huru Ilmarinen lärde den första smed att välla tillsammans jern och stål. Denne sednare hade nemligen smidit yxor uti sin smidja och länge förgäfves bjudit till att sammanvälla eggen. Ilmarinen råkade vandra i nejden och hörde hans bälg pusta. Han gick derpå in och frågade: huru många yxor har du i dag redan fått färdiga? Smeden, ännu mera misslynt, då han förmodade att äfven en annan kunde komma att märka hans oförmåga, tog an en förställd stolthet och svarade: det är först den nionde, jag nu håller på att göra. Ilmarinen vände sig bort, och sade, i det han gick ut, några ord, som upplyste smeden: orden voro dessa: "sådana Smeder hafva ej ens nio yxor på dagen färdiga, som, då de vilja mänga jern och stål, strö sand imellan". Smeden tog genast an hans lärdom, och företaget lyckades förträffligt. För denna och de öfriga runor, dem Smeden Kainulainen meddelte mig, bjöd jag honom 20 kopek. Han var särdeles belåten dermed och tyckte sig säkert öfverflödigt betald för sitt besvär, ty han yttrade sig i anledning deraf: "Härefter bör jag börja smida runor". Jag frågade honom om han trodde sig kunna sätta ihop en duglig runa? Han svarade ögonblickligt i runometer, som orden föllo:

Ofta förr man visor gjorde,
Sjöng i kretsen utaf barnen,
Långa dagarne i vallgång,
Gyllne qvällarne i tågen.

Liksom nu denne, genom det svar han gaf, viste sig vara nog hemma i konsten att göra runor, så äga en stor del af Bönderna oppe i Finnmarken en förvånande fallenhet och lätthet att i sång uttrycka sig. Det är derföre i ögonen fallande, att de här upptagna runoförfattarene utgöra minsta delen af dem, som förtjente att såsom folkskalder förvaras åt minnet. Skulle derföre en bekantskap med de talanger, dem de Finska ödemarkerna hysa och uppamma, för några läsare vara välkommen och kär, så vore det för mig framdeles säkert lika lätt att finna sådana, som angenämt att om dem lemna några upplysningar.

Om närvarande tids poesie hos Finska Allmogen.

Calender till minne af Kejserliga Alexanders Universitetets andra sekularfest, utgifven af J. Orot. 1842.

Det är en flerstädes gjord erfarenhet att folkpoësien icke trifves val tillsammans med civilisationen. Något sådant kan man äfven märka hos den finska allmogen, i fall man eljest får antaga, att nationen nu för tiden är mera civiliserad, än den för årtusenden sedan var, och att det närmare hafskusten boende folket uti civilisationen öfverträffar folket inne i landet, hvilket ämne väl kunde förtjena en egen undersökning. Sannt är och förblifver emedlertid det, att finska folket, betraktadt med den Europeiska civilisationens ögon, märkbarligen förkofrat sig emot hvad det fordom var. Men hvem kan opartiskt påstå, att den allmänna Europeiska civilisationen ar den enda rätta? Åtminstone förekommer deri mångt och mycket så bakvandt emot all naturens ordning, att man har rätt något tvifla derpå. Utom det påtränger den sig folken allestädes och afklipper med sin trädgårdssax det egendomliga hos hvart och ett, afstympande allt efter sin egen form. Just derigenom försvinner det egna, storartade i naturen, och en förkonstling uppstår i stället, som väl talar till ögat, men ej till själen. Ty civilisationen, som i och för sig sjelf vore en utbildad natur, blifver derigenom en förkonstling, att den hos ett folk, på hvilket den utifrån intränger, hämmar dess egna nationalitet uti sin utveckling och inympar något fremmande deruti. Förr än detta fremmande hinner assimileras, uppstår allestädes en löjlig blandning, en strid emellan det fordna, folkegna, och det nya, fremmande, och intetdera aktas ofta i striden. De rop, som man ifrån öster och vester stundom hör emot folkbildningen, gälla egentligen denna stridsperiod, dessa folkens slyngel-år, hvaröfver det, ty värr! äfven hos de mest bildade nationer ej ännu kommit. Folket derunder har börjat förakta sina gamla bruk och seder och efterhärma nya, ofta utan afseende, om det gamla förtjente förakt och det nya efterföljd. Så uppstår ett virrvarr, der under striden och oredan allt sinne för det högre, för naturens skönhet försvinner, och i stället uppstår ett jagande efter något inbilladt bättre, hvaraf följden blir en löjlighet. Uti denna stridsperiod är det finska folket nu flerestädes i landet, i synnerhet vid kusterna ifrån Helsingfors till Åbo och derifrån uppåt ända till Torneå, hvilket samma till en stor del gäller folket i södra delen af Wiborgs län och i Tavastland. Bönder och klockare, hvilka vilja utmärka sig för någon särdeles lärdom, frambringa merendels alltid, när de skrifva något, onaturligheter och andra löjligheter; af en sådan klockare-lärdom, såsom det på några ställen kallas, har hela folket uppå de nämnda ställen blifvit delaktig.

Poësien tyckes dock hafva varit för mycket inrotad hos det finska folket, så att den ej helt och hållet kunnat förlora sig ens hos den af civilisationen mest förbistrade delen af nationen. Den gamla runopoësien har visserligen blifvit dels bortglömd, dels föraktad hos kustfinnarne och i Tavastland, men en annan folkpoësi har i stället uppstått, hvilken ehuru betydligt underlägsen den gamla och till en del återklang af den svenska folkpoësien, dock förtjenar att ej alldeles fördömmas. Genom sin stora enkelhet och passlighet till uthållande berättelser har runopoësien ett stort företräde framför denna nya folkpoësie af åtskilligt slag. Också skickar sig språket bättre till den gamla runopoësien, än till den nyare folkpoësien, hvilken ofta har svårt att tvinga de vanligtvis långa finska orden uti sina konstiga former, utan att stympa dem. En annan svårighet uppstår af det i nyare poësien förälskade rimmet, hvartill finska språket högst ogerna vill lämpa sig, men den största af alla svårigheter för den nyare poësien är dock accentens ofta förefallande strid med qvantiteten uti de finska orden. Då den nyare versen, ofta utan allt afseende på qvantiteten, bygges endast uppå accenten, så händer derigenom i Finskan, att korta stafvelser ofta komma att ljuda såsom långa, och långa deremot såsom korta, hvilket naturligtvis ej kan behaga örat.

Med sina företräden har runopoesien ännu bibehållit sig i Karelen, Savolaks och norra Österbotten, till en del äfven i Satakunda och Tavastland, så att uppå de förstnämnda ställen väl ej finnes den socken, der icke flere runoförfattare kunde anträffas. Till en stor del äro desse skrifkunnige, men på långt när icke alla, så vanlig skrifkonsten också uppå sednare tider blifvit hos allmogen på de trakter. Ämnen, hvarom runor nu för tiden författas, äro af flere slag. En stor del af runor författas i afsigt att begabba och förlöjliga hvad här och der i landet förekommer af sådan art, att man deröfver väl kan roa sig. Derföre hör man allmogen ofta yttra sig, när något löjligt passerar: "nog förtjente den saken sin runo (kyllä siitä saisi runon tehä)". Det hörer till saken att med all poëtisk öfverdrift framställa det löjliga, och der verkligheten ej räcker till, låter man inbillningen hopdikta. För att visa finska allmogens egenhet i denna art att dikta, vill jag anföra några exempel af deras begabbelse-runor uti öfversättning, beklagande endast, att åtminstone hälften af deras ursprungliga naivitet går förlorad, när de skola återgifvas på svenska språket. — En författare[13] yttrar sig om Ryska språket, att "det är ibland de fullkomligaste af moderna språk, såvida ett språks fullkomlighet bör mätas efter dess förmåga, att på det nogaste smyga sig intill och omkring tanken, och, liksom genom ett lätt draperi, låta alla dess konturer blifva synliga. Med de flesta europeiska språk (fortfar samme författare) är detta numera ej förhållandet i någon högre grad. Abstraktionen har för mycket kringskurit dem, och deras poësi, jag menar språkets poësi, är till en god del bortdunstad. Det är med språk, som med vissa frukter: ett lätt doft ligger öfver dem, när de äro i deras friskhet och fullhet. I samma mån ett samhälle går ur sin barndom, och ju mera det utvecklas, eller snarare invecklas, i samma mån går äfven språket från sin första konstfulla enkelhet och från sin poësi. Nya begrepp fordra nya ord, men dessa lånas från abstraktionen. Språket blir ett verktyg, som man bjuder till att mer och mer förenkla, eller det blir snarare som dessa träd, på hvilka trädgårdsmästarens sax putsat den alltför frodiga växten, för att tvinga dem att bilda sig i regelrätta, men stela figurer. Kasual-ändelserna försvinna småningom och prepositioner intaga deras rum, konjugeringen sker genom hjelpverber, och när man slutligen, så mycket man kunnat, reducerat språket till dess enklaste expression, återstår deraf något, som liknar en blek och mager stadsdocka, stel och putsad, men utan blod och saft, i stället för en jungfru, den Gud och en välvillig natur gaf friska och fylliga former, och färg på kinden, och helsa och lif i hvarje rörelse." — Så långt författaren, emot hvars antagande om språkens försämring i allmänhet, om kasual-ändelsernes försvinnande m.m., åtskilligt kunde anföras, så mycket än någre philologer yrka samma sats. Men jag tror dem hafva förvillats uti sitt omdöme derigenom, att de påstå om språken i allmänhet, hvad som af enskilda orsaker inträffat med vest-europeiska språk, hvilka ingalunda, hvarken i ett eller annat hänseende, äro egnade till grundlag för något allmänt philologiskt antagande. Eller har då t.ex. med Ryskan under ett helt årtusende, sedan Cyrilli och Methodii tider, inträffat något sådant, eller är det att befaras? Tvärtom yttrar sig författaren sjelf med loford om dess ännu varande fullkomlighet, uti hvilket yttrande säkert alla instämma, som vilja döma om språken på philologiska grunder och ej på gamla fördomar. Emedlertid passar författarens yttrande om språkens med tiden skeende försämring förträffligen på Svenska språket, hvars poëtiska element, sådant det träffas i sjelfva språket, t.ex. i Grekiskan, Ryskan, Finskan, helt och hållet bortdunstat, i fall det ens funnits något sådant att bortdunsta i Svenskan. Deraf den stora svårigheten, att kunna på Svenska återgifva den finska poësiens skönheter. De som icke äro mägtiga af finska språket skola säkert akta vår poësie för ganska ringa efter de, om ock bäst lyckade, överflyttningar, som deraf på svenska kunna gifvas; ty har en icke sjelf sett en blomstrande lund, så skall man icke genom uppvisande af en kal och naken hed kunna öfvertyga honom om dess upplifvande grönska, om den blomstrens vällukt, som man i hvart andetag insuper, om foglarnes välljudande sång och annat sådant. — Detta var nu i förbigående sagdt om den svårighet, man har att bekämpa, då man vill på svenska återgifva den finska poësiens skönhet, och jag återgår nu till uppfyllande af mitt löfte, att lemna något exempel af vår allmoges begabbelserunor, eller, såsom de ock ehuru oegentligen kallats: satiriska. Bland den stora mängden af sådane må jag först välja runon om den vidunderliga fiskpirogen.