Då Finland ännu lydde under Sverige, voro vid hvarje stadstull tullbesökare anställda. Dessa åtnöjde sig icke alltid med att endast undersöka böndernas slädor och kärror, utan förstodo att med lock och pock fara af med böndernas vägkost och annat, som de kunde behöfva. För att hämnas denna tullbesökarnes glupskhet i Uleåborg, fick en bonde i Paldamo socken det infall, att enkom för deras räkning tillreda en stor pirog, dit han lade en katt att med hull och hår instekas. Denna pirog gaf han sedan åt tullbesökaren, som efter vanligheten ville hafva någon skänk af honom. Saken var i allmogens smak så löjlig, att den ej kunde lemnas obesjungen. Runoförfattaren börjar:
Nu min sång jag hafver ordnad,
Orden väl tillsammansbundna,
Om besökarns leda måltid,
Den befängda fiskpirogen,
Dit i Paldamo man inlagt
Först med hull och hår en katta.
I det österut belägna
Stora, vidt omtalta Paldamo.
Han låter bönderna i Paldamo en helgdagseftermiddag beklaga sig deröfver
Att i Uleåborg det finnes
En så glupsk besökar-skara;
Huru kostnadsfritt de äta,
Lefva utan allslags möda;
Huru slädorna de plundra,
Fara af med bönders vägkost.
Husbonden uppå hemmanet, der samtalet föreföll, sade sig äfven nu vara tvungen att fara ned till staden (Uleåborg) och ville veta, om ej några andra funnes, som ville göra honom ressällskap. Dertill svarade en af hopen:
Visst är man nu fri och ledig
Från hemarbete för julen,
Hvarför äfven jag tänkt resa,
Ned till Uleåborg bege mig.
Men ett litet hinder har jag,
Som har länge grämt mitt sinne,
Plågat år från år mitt minne:
Våldsamt blef jag sista gången
Plundrad på en präktig kalfstek,
Som besökarn såg i släden.
Den omfamnade han kärligt,
Den så enträget han tiggde,
Bad mig med upprätta händer.
Ej det hjelpte, att jag talte,
Att jag vägrade och sade:
"Icke kan jag, bästa granne!
Afstå vägkosten ifrån mig;
Äta lär man dock behöfva
Äfven om man är i staden."
Det oaktadt tog han steken,
Smög med hast sig in i rummet,
Nöjd att dock så vigt han undkom,
Och att säkra klor han ägde.
Huru listiga och qvicka
Äro ej de dock att röfva
Egenmägtigt bondens vägkost!
Vid hemkomsten hade han sedan till på köpet fått bannor af sin hustru, för att han varit så släpphänd. Hustrun hade kallat honom för en enfaldig tölp, som ej med en liten fiskpirog kunde åtnöja tullbesökaren, utan lät honom fara af med en hel kalfstek. I sin hetta hade hon vidare utfarit, att stekta hundskinkor varit nog goda för en tullbesökare och icke den präktiga kalfsteken. Detta gaf nu mannen anledning till sina funderingar med katten, som han lade i pirogen.
Men nu ville hustrun hindra,
Förekomma, att ej mannen
Finge så, med fulla håren,
Baka katten in i brödet.
Hustrun vände sig till honom,
Talte till sin man och sade:
"Eftersom vår katt nu upphört
Med sitt jamande i verlden,
Må jag helst få skinnet af den;
Deraf kan dock göras något,
Kragens prydnad till min skinnpels."
Detta samtal föreföll vid bordet, der bakningen förrättades. En gubbe, troligen någon tiggargubbe, som satt vid ugnen, blandade sig äfven i spelet och sade:
"Ack du goda gårdsvärdinna,
Hur beskedlig du dig visar
Mot den glupska tullbesökarn!
Nu du önskar taga huden,
Envisas att rifva skinnet
Från den snart halfstekta katten;
Mycket lätt det kunde hända,
Att då tullbesökarn trodde,
Det i Paldamo man inlagt,
Gömt en hare i pirogen,
Snart han finge högre anspråk,
Kunde så en annan resa
Rifva hela slädan sönder,
Då han snokar efter vägkost.
Låt du katten få behålla
Hull och hår! då märker tullnärn
Hvad i Paldamo man inlagt,
Samlat inom tunna skorpan,
Knådat vackert in i degen."