Värdinnan litet stött af gubbens ord, var nästan sinnad att låta honom smaka något af ungskroken, hvilket dock stadnade dervid. Husbonden hade redan hunnit få kattpirogen i ugnen och snart var den färdig att uttagas och läggas i säcken. När han dermed sedan slutligen kom till tullporten i Uleåborg, gaf han den ej genast fram, utan stack först ett mindre bröd tullbesökarn i näfven, nog vetande, att denne ej skulle åtnöjas dermed. Också emottog tullbesökarn ej den lilla brödkakan, utan röt till bonden snäsigt:
"Tror du nu, din dumma bonde!
Att du är i eget pörte,
Har med tiggare att skaffa;
Eller vill du gäckas med mig?
Du har ju långt bättre saker,
Någon fiskpirog i säcken;
Låt mig få hellst en utaf dem,
Att jag kan för andra tala,
Huru I tillreden väl dem."
Detta hade just bonden väntat, hvarför han nu gerna gaf åt tullbesökarn den begärda pirogen. Denne högst glad öfver den undfångna gåfvan trakterade bonden med en sup och kaffepunsch, hvarpå de åtskildes. Runoförfattaren säger i slutet af sin runo, att han ingen bättre belöning ville hafva för sin sång, än att han fått vara en åskådare, då tullbesökarn började sin pirog. Emedlertid tyckes han rätt noga känna tillgången dervid, hvilken han beskrifver på följande sätt:
Afbet först en bit från kanten
Hugger i för andra gången,
Tassen i hans mun nu råkar,
Klorna rispa uti tungan.
Tror det vara gäddans tänder,
Eller hvassa braxenkäkar,
Anar ej till något oråd,
Förrn i tu han skär pirogen.
Men nu öppnades hans ögon,
Ser en hårig katt derinne.
Grep då till en kraftig svordom,
Biten svängde än i munnen,
Då i vredesmod han talar,
Säger dessa ord högst uppbragt:
"Aldrig, arme man, jag trodde,
Att den satans bonden skulle
Så mig gäcka och bedraga.
Att den bofven haft ens hjerta
Att så skämma bort Gudslånet,
Söla ned på detta sättet!
Aldrig vet en fattig menska,
Hvad hon, syndens träl, får äta
Uppå sina gamla dagar;
Förr, som ung, man aldrig hörde
Om så afskyvärda saker."
Uti den omkring 250 verser långa finska runon, hvaraf vi tagit det ofvanstående, beskrifvas äfven alla biomständigheterna mycket noggrant och åskådligt, hvilka för korthetens skull här blifvit utelemnade. Den numera aflidne författaren var en fattig arbetskarl, som lefde i grannskapet af Uleåborg och hette Henrik Wäänänen. I de sednare åren af sin lefnad hade han utan bestämd boningsort vandrat ifrån by till by och gård till gård, allestädes väl emottagen och gästfritt bemött för sina runor, dem han för tillfället sjöng, ofta alldeles oberedd.
En karl ifrån Kerimäki stal en gång uppå marknaden i Nyslott en duk ifrån en handelsbod. Stölden upptäcktes och karlen hade naturligtvis flere olägenheter deraf. Svedan efter stryk, som han fick, lärer dock varit ingenting emot en runo, som man gjorde genast, som åtminstone till hans lifstid förlängde minnet af händelsen. Då samma runo har fördelen af att vara kort, så kunna vi meddela den i öfversättning, som lyder:
"Thomas, den snedögde mannen,
Till Nyslott en gång begaf sig,
Ville marknaden besöka.
Der han sen, till staden kommen,
Vandrar af och an på gatan,
Stack sig in i hvarje krambod,
Ville skåda silkesdukar,
Sidenshavlarne betrakta.
Obemärkt en duk då engång
Smög sig inuti hans ficka.
Thomas sig beger från boden,
Börjar åter vandra gatan.
Men fast bodherrn icke markte,
Att en silkesduk försvunnit,
Åtföljt Thomas uppå gatan,
Så var Toivanen som såg det,
Och för bodherrn uppenbarar.
Bodherrn ropar till soldater,
Hvilka just för boden stodo:
"Bringen hit den der med pelsen,
Skynden, tagen fatt på honom!"
Fyra voro de till antal,
Hvilka nu till Thomas sprungo,
Togo hastigt fatt på honom,
Hemtade till boden åter.