Lätt var silkesduken funnen,
Som den var i Thomas's ficka,
Lika lätt den var fråntagen,
Återställd uppå sitt ställe.
Herrn åt Toivanen då skänkte
Silfverslantar till belöning,
För att han den saken yppat;
Men en annan lön fick Thomas:
Först en örfil på sitt öra,
Sen en spark i ryggens ända,
Och med den han gick från boden.
Kommen sedan ned på gatan,
Börjades en annan lexa:
Två soldater honom höllo
Handfast uti pelsens krage,
Andra tvänne slogo ifrigt
Med bösskolfven uppå ryggen.
En af dem bar ett par stöflor,
Skaften fastade tillsammans,
Med dem strök han Thomas's hufvud,
Så att spår af klacken kändes.
Thomas föll till slut på gatan,
Kom med näsan ned mot marken,
Men så fick han icke blifva,
Upp han lyftes åter, leddes
Sedan framför Rådstu-trappan,
För att lemnas åt Borgmästarn.
Sjelf Borgmästarn var tillstads ej,
Men der stod en arger vaktkarl
Med geväret uppå armen,
Thomas fick en stöt af kolfven,
Alltför lindrig var ej stöten.
Till soldaterne derefter
Talte samma vakt och sade:
"Bäst är att man bringar honom
I förvar till stadens häkte."
Nu soldaterne begåfvo
Sig åstad och ledde Thomas
För att lemnas uti häktet;
Men då fram till bron de kommit,
Föll dem in en bättre tanke:
Att betrakta mannens fickor,
Hvad för godt der kunde finnas.
Togo så hans hela kassa,
Glömde qvar blott tobakspipan,
Öfvergåfvo sedan Thomas,
Sorgsen, gråtögd uppå stället.
Denna sång jag sjöng på stället,
Efter som med egna ögon
Allt jag såg, som hände Thomas
På den nu beskrifna färden;
Men mitt namn jag ej vill nämna,
Yppa icke sångens fader."
När nu sådana runor, som äfven den nyssanförda, sjungas till och med af små barn uppå de orter, der de hafva någon personlig betydenhet, så kan man lätt uppkasta den frågan, om icke ofta en ordentlig bestraffning för någon illgerning vore att anses lättare än en lifstidslång begabbelse uti runor. Det är att förmoda så mycket mer, som vår allmoge efter min erfarenhet uti ingen sak är ömtåligare, än när det gäller något visadt förakt, förlöjligande eller misstroende. Just genom en skicklig blandning af förakt och åtlöje blifver runon ett fruktansvärdt gissel för alla illbragder, förseelser och dårskaper.
En torpare i Kerimäki socken, vid namn Kaipas, som hufvudsakligast för sin lättja var ett åtlöje för grannarne, har redan länge varit afsomnad och fått hvila i jordens barm, men ännu sjunger man öfver hans minne på orten, ibland annat, äfven följande stropher:
Vid å-mynningen beställsamt
Kaipas satt och mette fiskar,
Lånade sin båt af Weilo,
Eller satt på strandens stenar.
Fisken samlades att gapa;
Var en glädjesyn för gäddan,
Sällsamt skådespel för abborn,
Se på Kaipas's runda panna,
Och hans ögonbryn betrakta,
Breda anletet beskåda.
Stor i orden var vår Kaipas,
Kunde prata stugor fulla,
Skötte väl sin tobakspipa,
Sörjde ock för tobakspungen;
Men hans svedjor fingo hvila,
Och hans åker vara oplöjd.
Engång på Guds långa sommar
Gick han att sin åker plöja,
Men det träffade så illa,
Att en regnig dag det var då.