Engång vredgades han illa,
Blef förfärligt ond på hustrun,
För att hö då ej fanns hemma;
Derför väsnades han fasligt,
Svor och larmade förfärligt.
Fick då tag uti sin mössa,
Den han sjelf, för några dar sen,
Sytt ihop af fårskinnslappar
Till sitt arma hufvuds prydnad.
Nu han vred den obarmhertigt,
Slängde så med fart i spiseln,
Kastade den midt i elden.
Satte sig då ner på bänken,
Vid bordsändan, stackars mannen,
Utbrast så i denna klagan:
"Aldrig uti vida verlden
Lär jag, fattig man, bekommit,
Fått mig fullt förstånd af skaparn,
Af vår stora fader unnadt:
Äfven stora män förargas,
Och de visaste bli onda,
Men sin hatt de ej förstöra,
Bränna ej sin egen mössa,
Såsom, arme, jag nu gjorde,
Slängde hatten uti elden,
Brände upp min enda mössa,
Lemnade mitt hufvud blottadt,
Under starka vinterkölden."
Så mycket, som uti öfversättningar går förloradt af det qvicka, sårande i sådana runor, eller af sjelfva udden, såsom det heter, lika mycket försvinner också derigenom, att man vanligtvis äfven hos våra egna ståndspersoner ej är tillräckligen bekant med allmogens lefnadssätt, seder och tänkesätt. Det till exempel att meta fiskar, hvilket Kaipas i förestående runon säges hafva gjort, anser vår allmoge ej löna sig för andra, än herremän och lättingar, som ej idas med annat arbete. Att han måste begagna sig af lånad båt, är en ny förebråelse och påminnelse om hans lättja och dålighet, då han ej ens kunde skaffa sig en egen båt, hvilken äfven de fattigaste i landet bruka hafva. Hans runda panna, stora ögonbryn och breda ansigte, på hvilka äfven fiskarne begärligt gapade, äro omnämnda, såsom vittnen om hans maklighet och lättja, ty en trägen arbetare har ej tid att frodas. Att mycket prata och träget syssla med sin tobakspipa anses också höra till kännetecken af en dålig arbetare; en flitig ger sig ej särdeles tid till någondera sådan sysselsättning. En förebråelse för hoglöshet är det, att man låter honom, då han ändteiigen kom så långt, plöja sin åker på en regndag, då jorden lika mycket hoptrampas, som den uppmyllas genom plöjningen. Också kunde detta förklaras af hans lättja, hvarföre han ej tidigare kunde förrätta plöjningen, utan sparade dermed till det sista, då han utan afseende på väderlek måste plöja. 1 högsta grad löjlig är hans vrede på hustrun för bristande hö, då man betänker, att hos oss vår allmoge, ej qvinnorna, men just karlarne sjelfva pläga sörja för höets anskaffande. Men Kaipas liknade häri många andra kloka karlar, hvilka söka felet hos andra, då de sjelfva försummat något. Det öfriga af runon torde äfven utan förklaring lätteligen förstås. Så tokigt det ock förefaller sig, så vanligt är det tillika, att sådant folk, som Kaipas, när de af någon orsak förarga sig, i hettan bringa sig sjelfva någon skada, slå sönder något kärl, förstöra något husgeråd, eller, såsom Kaipas, kasta i elden än sin mössa, än rock eller annat, hvilket de sedan strax derpå högeligen ångra, jemte det alla skratta åt dem.
Emellanåt författas begabbelserunor också i afsigt att hämnas sina ovänner, hvilka man icke kan eller bryr sig om att genom lagen tilltala, ej heller eljest på något lämpligare satt näpsa. Här urartar runon till verklig pasqville och bär icke mera något godt i sköldemärke, såsom vid begabbelserunor eljest ofta fallet är. Ty i allmänhet kan man betrakta begabbelserunon såsom ett hämmande medel emot smärre olagligheter och dårskaper af flere slag. Låt ock vara, att den till pasqville urartade runon i någon mån åstadkommer det samma, men den i och för sig sjelf uppväcker en förargelse, som åtminstone till hälften förtager det goda, den förmår uträtta. Jag vet icke om en lång runo, som man gjort om en viss klockareson i Juga kapell, är en sådan pasqville, eller huru mycket verkligt der kan ligga under. Något exempel äfven af det slaget. Det var en hel complott af karlar i Juga, hvilka författade den, och derföre börjar runon:
"Här finns många kloka karlar,
Ofverflöd uppå poëter,
En dock klokast är af alla,
Mest förståndig uti hopen.
Också är hög tid att tänka,
Foga några ord tillsammans,
Om ett utskott här i trakten,
En bedragare i landet,
Öfver hvilken alla klaga,
Alla socknar, alla byar,
Till och med hvart träd i skogen,
Hvarje ängens videbuske.
Här i nordens land nu föddes
En bedröfvelse för folket,
Just i denna Juga kyrkby,
I vår fattiga församling.
Lefde sysslolös sin barndom,
Trodde sig en herre vara;
Gaf ej ro åt någon flicka,
Kunde dricka mer än andra,
Började hvartenda slagsmål,
Ägde dertill kroppens styrka;
Narrade af folket pengar,
Gjorde skulder der han kunde."
Nu följer en vidlyftig beskrifning öfver hans bedrifter i synnerhet i kärleksaffairer. Detta lärer redan i hans första ungdom hafva tilldragit sig, eftersom runon nu först omnämner, huru han
"For till Kuopio omsider,
Intogs der i stadens skola,
Men ej ides han just läsa,
Så en enda klass han sluppit.
Fadren i sin enfald trodde
Få en prest af unga herren,
Lånte dertill mycket pengar
Utaf hvarje man i socken.
Sonen slöste penningarne,
Strödde ut bland Kuopio flickor.
Gick der trenne år i skolan,
Skulle engång då predika
Vid läsmötet på ett hemman,
Men ej lång var den predikan —
Amen hördes snart i början.
Engång stack uti hans hufvud,
Att han kunde göra runor;
Tänkte veckotal på ämnet,
Men då det ej ville framåt,
Lät han Adam göra början,
Louhelainen sluta runon. — — —