Nu till Uleåborg han reste,
Kom i tjenst hos Gouverneuren,
Blef renskrifvare omsider,
Fick ock en vaktmästarsyssla,
Som dock mest på krogen sköttes,
Trodde få sig riktigt pengar,
Men fick riktigt stryk på ryggen,
Blef till slut från staden utledd
Enligt Gouverneurns befallning.
Ty engång han skulle föra
Penningar från Gouverneuren
Till en smed, som smidit något,
Och sin arbetslön behöfde;
Men han tänkte: "Är jag galen
Och ger pengarne åt smeden,
Sjelf jag kan ju dem behöfva".
Genast till en dans han ställde,
Dit han inbjöd stadens flickor.
Smeden, som nu blifvit utan,
Klagade hos Gouverneuren,
Hvaraf följden blef att mannen,
Uppå Gouverneurns befallning,
Blef fördrifven ifrån staden
Ledd utaf en hop soldater
Till tullporten, utan skonsmål,
Fick sig då en spark till skjutshast,
Och till vagkost gafs en annan."
Derpå följer sedan en lång, hånfull beskrifning om hans färder och öfriga bragder i landet, hvilken vi hår ej kunna för utrymmets skull öfversätta. Slutet af runon vilja vi dock bifoga. Den lyder:
"Denna runo har man hopsatt
Nära invid Juga kyrka.
Ej den gjordes af en enda,
Utaf flere män den gjordes,
Hvilka alla honom känna;
Första början sjöngs af Erik,
Wäyrinen tillökte något,
Se'n vidtogo Mattis söner,
Anttis söner sjöngo derpå,
Lauri lade till vid slutet,
Halonen gaf sista orden.
Till belöning för allt detta
Slog han Anttis söner illa,
Piskade ock Mattis söner,
Fällde Halonen i gyttjan,
Fick ett sår i Lauris panna;
Men ej tordes han på Erik,
Wäyrinen fick blifva orörd.
Icke slutas denna runon,
För att allt nu vore anfördt,
Hvad om mannen kunde sjungas;
Hälften utaf hans bedrifter
Har man nödgats lemna orörd,
Kanske också mer än hälften,
Hvarmed man nu icke hinner —
Kort är sommarn, kall är vintern,
Och vårt arbete blir ogjordt."
Likasom författarene till nyss anförda runo, i slutet deraf, omnämna, det de till belöning för sin möda fått stryk af klockaresonen, så klaga äfven många andra författare till begabbelserunor öfver något dylikt — ett i sanning ej så lätt imprimatur. Fruktan deraf qvalde äfven en Juhana Riikonen ifrån Kides socken, då han slutar en af sina runor med dessa ord:
"Denna sång jag sjöng i kölden,
Stående bakpå en släde,
Vid en färd i Puhos-skogen;
Men jag arme man ej känner,
Om mig ofärd sången bringar,
Eller ock min död bereder."
Äfven händer, att den, som uti någon runo blifvit begabbad, gör sjelf eller låter göra en, om möjligt, ännu argare begabbelseruno öfver författaren. Så uppstår en runopolemik, som vanligtvis stadnar dervid, att hvardera parten fått en runo om sin motpart, men stundom fortsättes äfven längre, då ingendera vill lemna den andre äran af att hafva gjort den sista runon. Sålunda hade bonden Makkonen och mjölnaren Kokki uti Kerimäki socken, till hösten år 1837, då jag besökte orten, författat flere runor emot hvarandra, och striden var då ännu ej afslutad. Kokki lät mig få del af alla sina runor emot Makkonen, och trodde jag, att Makkonen, som jag derpå besökte, äfven skulle lemna mig sina runor emot Kokki, men han vägrade sådant — en nog märkvärdig grannlagenhet hos en bonde. Men åtskilliga andra runor, som han författat, lät han mig gerna få.
Nu har man nämnt om tvenne ledsamheter, hvaruti författarene till begabbelserunor ofta råka, nemligen stryk och polemik; den tredje censuren — Häradsrätten och böter — har ännu ej blifvit vidrörd. Ty ofta händer äfven, att sådana auctorer stämmas till tinget af den, hvars goda namn de genom sina runor sökt förklena. Der blifva de då vanligtvis fällda till böter. För att afvända böterna, förlöjliga några äfven sig själfva i runon, på det lagen ej måtte kunna lägga dem något argt uppsåt till last, ty den fäster sig ofta mera vid uppsåtet, än sjelfva gerningen. Några åter tro det lindra saken, att de nämna sig sjelfva i slutet, ty hemligen eller likasom stjälandes föröfvade gerningar afstraffas i några fall svårare, än de, hvilka ofördoldt föröfvats. Jag vet icke, huru mycket detta sitt namns utsättande för lagen må hjelpa, men det vet jag, att till förebyggande för stryket utom lagen, det säkert vore bättre, att de blefve anonyma. När de då, komna för tingsrätten, tillsägas af domaren att sjelfva sjunga sin runo, för att rätten må kunna pröfva, huru brottsliga de äro, så händer, att en del vägrar, en del åter sjunger något helt annat, dock med personlig syftning på den, af hvilken de blifvit stämda, men mera till hans beröm, än tadel. Några finnas dock, hvilka trotsa plikten och sjunga för hela tingsrätten runon i dess ursprungliga ordalag, hellre tilläggande än fråntagande något. Gerna anse de sedan sådana runor, för hvilka de blifvit pliktfälda, såsom prisbelönta, så negativ denna prisbelöning än utfaller för dem. Vanligtvis tillkännagifva de ock denna utmärkelse genom något derpå skeende tillägg i slutet af runon, för hvilken de blifvit lagsökta. Pekka Kinnunen ifrån Kiando församling tillökte en sin begabbelseruno, den han gjort om kapellanen Ekdahl, och för hvilken han pliktfäldes, med följande ord: