Straxt derefter kommer domarn,
Frågar mig med dessa orden:
"Är det du densamme Pekka,
Hvilken har med dina visor
Smädat presten i er socken?"

Pekka bryr sig ej att neka,
Säger så det hörs i tingssaln:
"Visst är jag densamme Pekka,
Som besjungit prestens lefnad;
Må jag plikta hundra daler,
Tusen har jag att betala. —
Dålig man sig låter skrämma
Af ett frostår eller tvänne,
Utaf några kalla somrar."

Men nu har jag redan förstört så mycket papper med endast begabbelserunorne! Min afsigt var visserligen att äfven skrifva något om de öfriga runoarterne, ty på långt när utgöra begabbelserunorna ej det enda slaget, för hvilket våra folkpoëter hade tycke och sinne, ej ens det mest omtyckta slaget af runor, med hvilka de sig befatta. Men för att vara kort och en gång kunna sluta, vill jag nu endast omnämna de vanligaste slagen af andra runor. De utgöras af runor öfver hvarjehanda tillfälliga händelser, naturphenomener eller historiska; öfver hvarjehanda allmänna reflexioner; öfver allmänna lefvernet, gängsevarande bruk och seder; biografiska runor, der auctorn beskrifver sin egen eller någon annans lefnad; didaktiska runor; fröjderunor; tacksägelserunor öfver undfångna välgerningar; berömmande runor; klagorunor öfver någon älskad persons frånfälle, med mera sådant. Jag önskade att här kunna meddela uti öfversättning någon runo af dessa slagen; t.ex. den som finnes tryckt uti October månads häfte af Mehiläinen för år 1837 med öfverskrift Pohjanmaan surkeudesta (om Österbottens sorgliga tillstånd), eller Huoliruno Matthias Remeksestä (klagoruno öfver Matthias Remes's frånfälle), som i samma skrift förekommer uti Juni månads häfte 1837, eller koulunkäymättömän valitus (en mans klagan öfver att han ej varit i tillfälle att gå i skola), som finnes i Mehiläinen för Martii månad 1840, eller någon annan runo, men kan sådant nu icke af redan nämnd orsak, nemligen af fruktan att blifva för mycket uttröttande.

Ännu måste jag dock tillägga några ord om sjelfva sättet att författa runor hos vår allmoge. Man sjunger en runo antingen ex tempore, i synnerhet vid bröllop och andra gästabud, der trakteringen och den allmänna glädjen lösgjort sinnet ifrån husliga bekymmer. Andra behöfva längre tid begrunda sitt ämne, egnande dertill i synnerhet söndagarne och andra ledigare stunder i hemlifvet, hvarjemte de äfven under sitt arbete ofta gå hafvande med runotankar. De, som kunna skrifva, uppteckna då efterhand, hvad de hunnit uttänka och fått i runoform hopfogadt, andra måste förvara det i minnet. När de då hafva fått hela runon, som vanligtvis består af flere hundrade verser, färdig, låta de någon afskrifva den, ofta i den öfvertygelse, att producten är så fullkomlig, som möjligt. O lyckliga författare! Bonden Benjamin Seppänen i Kiando, hvilken förut lemnat mig tvänne runor af moralisk tendens, arbetade om vintern, då jag sednast träffade honom, på en tredje. Han sjöng deraf åtskilliga ställen, men sade den ännu behöfva någon reparation, så att han ej lät uppteckna den skriftligen. Det är samma Seppänen, af hvilken den ofvannämnde runon om Österbottens sorgliga tillstånd blifvit författad. Han hör ej till dem, som kunna skrifva.

Stundom samlas flere runoförfattare och hoptänka gemensamt någon runo. Sådant händer i synnerhet vid begabbelserunor, der man önskar framleta allt det till åtlöje hemfallna, som möjligtvis kan finnas, och hopdikta, hvad derutöfver kan behöfvas. En utaf sådana complottsrunor slutar också derföre med följande ord:

"En hel vecka har man användt
För att göra denna runo;
Grunden lades på en söndag,
Derpå bygdes sen om månda'n,
Öktes något till om tisda'n,
Samlades om onsda'n mera,
Ledig var man ej om thorsda'n,
Freda'n bragte nära slutet,
Sjelfva slutet ficks på lörda'n.

Ej en dålig karl gjort sången,
Den är gjord af flere karlar,
Hvilka voro konstförfarna,
Alla kunniga i sången."

Derpå nämna sig författarene, och så gör nu äfven undertecknad, då han har äran att förblifva den högt respective läsarens

ödmjukaste tjenare
Elias Lönnrot.

Om Finska Ordspråk och Gåtor.