Suomi 1841, hft. 4, 5.

Det ar med nationernas bildning, likasom med enskilta personers: hvad som på en tid älskats, har på en annan förlorat sitt värde. Hvilken femton års gosse sätter mera stort värde på den trädhäst, som hjelpte honom att rida igenom sin barndomstid, och hvilken flicka vid samma ålder har icke redan förafskedat sina fordna leksystrar, dockorna. Hvad värde hafva jullekarne numera i ett bildadt sällskap, eller hvad betydelse har till och med sjelfva julen? — Även gåtornes tid har redan försvunnit hos nationer, som göra anspråk på någon större bildning. Åtminstone har, hvad af dem här och der ännu kan återstå, hemfallit den minst bildade delen till en af ingen afundad arfslott. Och hvad skulle väl den bildade delen af nationen göra med de grågamla folkgåtorna? Den har ju nog nya gåtor uti modernas dagliga omvexling, uti politiken, uti religiösa och vetenskapliga tvistigheter, och uti tusende andra saker. Sannerligen skulle Salomo, om hvars stora vishet enhvar hört omtalas, nuförtiden snart komma till korta med samma sin vishet. Ty större delen deraf bestod i ordspråk, gåtor och visor, såsom det i I. Konunga Bokens 4 kap. 32 versen uttryckeligen säges, att han talade tre tusende ordspråk och att hans visor voro ett tusende fem. Lika svårt skulle det ofelbart blifva för de fleste andra forntidens vise att, om de uppstode, i våra dagar vinna något anseende för sin förmenta vishet. Ty om den ock icke hos alla utgjordes förnämligast af ordspråk, gåtor och visor, så ingick deri dock merendels sådana saker, som nutiden föraktar. På sin sida kunde de likväl något tröstas öfver sitt öde, när de lärde sig närmare känna den närvarande tidens visdom, hvilket de väl snart skulle göra, ty ett grundt vatten är lätt att pejla.[14] Det kunde hända, att de påträffade några sådana nutidens vishetsmästare, som svårligen kunna åtskilja asp ifrån björk och gran ifrån tall. För en sådan uppteddes engång ett ifrån ett vexande hampland kort förut uppryckt strå med begäran, att han skulle examinera den framlagda vexten. När han derom stadnade i ovisshet och upplystes, att han hade ett hampstrå (cannabis sativa) för sig, yttrade han lugnt: "bringa mig då hela hamplandet, som det går och står, så skall jag nog taga reda på det". Mannen hade dock några veckor förut bestått examen i naturalhistorien. — Vare det anförda för ingen del sagdt i afsigt att dermed vilja förringa den närvarande tidens vishet, eller för högt uppskatta den fordna, utan endast till någon slags häntydning deraf, att ej en gång sjelfva visheten är den samma för alla tider, utan så till form som materie föränderlig.

I likhet med andra nationers är äfven den Finska fornvisheten nedlagd uti fornsånger, ordspråk och gåtor, fördelaktigt utmärkande sig genom dessas stora rikedom och ännu varande allmännelighet. Om fornsångerne har uppå särskilta ställen för icke länge sedan blifvit skrifvet, hvarföre vi nu här kunna förbigå dem, hållande oss endast till ordspråken och gåtorne. Framför många andra nationers hafva de Finska en förmon äfven deruti, att de till större delen äro i metrisk form. Derigenom bibehålla de sig bättre i sitt ursprungliga skick, äro lättare att ihågkomma och för öfrigt likasom helgdagsklädda. Hvad deras mängd beträffar, så vore önskligt, att deruti kunna anställa jemförelse med andra folkslags produkter i samma väg, hvartill dock för denna gång tillfälle saknas. Den som känner, att antalet af hittills upptecknade Finska ordspråk utgör emellan sex och sju tusende och gåtornas närmare halftannat tusende, behöfver ej frukta för någon underlägsenhet på vår sida uti denna del. Och alltjemt tillväxa ännu samlingarne af begge slagen.

Den första kända samlingen af Finska ordspråk föranstaltade prosten och kyrkoherden i Tammela, Laurentius Petri uppå 1660:talet. Denna, såvidt vi känna, ej tryckta ordspråkssamling tillöktes sedan af hans son, prosten och kyrkoherden i Lojo, Mag. Gabriel Tammelinus. Ytterligare tillsamlades nya ordspråk af prosten och kyrkoherden i Pemar, Mag. Henric Florinus, hvilken slutligen år 1702 genom trycket i Åbo utgaf den sålunda uppkomna ansenliga ordspråkssamlingen. Om nämnde samling yttrar sig Porthan (Diss. de Poesi Fennica, partia III, Aboae 1778, pag. 71), att antalet af deri befinteliga ordspråk lätteligen kunde fördubblas, och, hoppades han, att en sådan tillökt upplaga i prydligare gestalt snart skulle kunna utgifvas. Oetta hans hopp blef dock icke uppfylldt, så välgrundadt det än var, såsom hvilande förnämligast uppå hans egna samlingar. Ty ibland annat efterlemnade Porthan ett interfolieradt exemplar af Florinska ordspråken, mycket rikt på tillökningar. Detta förvarades på Åbo Universitets bibliothek och undergick samma öde med dess öfriga skatter år 1827. Såvida man ej kände, att någon afskrifvit den Porthanska ordspråkssamlingen, troddes allmänt, att hans möda i denna väg helt och hållet gått förlorad. Men lyckligtvis var det dock icke fallet. Den för landets inhemska litteratur nitälskande, om densamma högtförtjente, om ock lika högt öfver vårt loford uppsatte, Hof-Rätts-Rådet Carl Henric Asp, hade före branden afskrifvit den Porthanska ordspråkssamlingen, bvarom han i ett bref, dat. Wasa den 1 Nov. 1840, ibland annat yttrar följande: — — — "Jag hade bragt samlingen i alphabetisk ordning i ett särskildt manuscript, hvilket omkom i Åbo-brand, så att endast den nu afsända kladden[15] för mig är qvar. Denna innefattar dock både Florini och Porthans samlingar. Den sistnämnde, såsom bekant är, utgjordes af ett interfolieradt exemplar af Florinus" — — —

Icke förr, än ett hundrade sexton år efter Florinus, utgafs en ny samling af Finska ordspråk, nemligen Walittuja Suomalaisten Sananlaskuja, jotka on kokoillut ja ulos andanut Jak. Juteini, Wiipurissa 1818. Denna samling utgöres af 1,138 ordspråk och har i sednare tider — åtminstone tills Gottlunds samling i Otava utkom, hvarom nedanföre — varit den enda tillgängliga, då Florini redan för längre tid tillbaka varit mycket sällsynt. Några hafva förmodat, att Judén vid utgifvandet af sin begagnat Florini och Porthans samlingar, hvilket dock är föga troligt, då han derom ej nämner något, utan tvärtom yttrar, att ett stort antal af Finska ordspråk genom hans utgifna samling blifvit räddadt ifrån att sjunka i glömskans mörker, hvarjemte han ordar, huru han af brinnande fäderneslands kärlek, hvarigenom mödan och arbetet blifvit ett nöje, oförtrutet samlat, granskat och ordnat sina utgifna ordspråk. Dessutom innehålla Florini och Porthans samlingar en mängd ordspråk, hvilka, om de varit bekanta för Judén, ej gerna kunnat utelemnas.

Uppå samma år med Judéns utkom i Upsala C.A. Gottlunds Diss. de Proverbiis Fennicis, praeside Mag. Joh. Tranér, Litt. Hum. Adj. et Prof. Reg., innehållande 100[16] ifrån Savolax samlade ordspråk, och år 1831 utgafs af honom (Gottlund) i Stockholm en ny samling, tryckt i Otava eli Suomalaisia Huvituksia, I. Osa, sid. 61-144, hvarest nummertalet af ordspråken uppgår till 1,139. Om denna sednare samling yttrar han i Otava, I. Osa, sid. 39, att han dertill gjort ett urval af de ordspråk, som han i sin ungdom på sin afsides (inuti landet) liggande hemort upptecknat, och hvilka han sedan jemfört med andras samlingar, neml. de i denna uppsats redan nämnda, undantagandes Porthans, hvarom han ej något yttrar, och hvilken således ej torde hafva blifvit af honom begagnad.

Om man ännu tillägger de omkring 80 ordspråk, som J. Strahlmann upptagit i sin Finnische Sprachlehre, tryckt i Petersburg 1816, och hvilka samma till större delen förekomma i Judéns och Gottlunds samlingar, så är dermed hela Finska ordspråks-litteraturen så godt som uttömd. Ty hvad i andra skrifter här och der kunde förekomma af dem, förtjenar ej särskildt anmärkas,[17] och Judéns i Wiborg år 1816 utgifna Uusia Sananlaskuja, d.ä. nya ordspråk, hafva ej ens utgifvits såsom folket af gammalt tillhöriga ordspråk, utan såsom författade af honom sjelf.

Hela antalet af hittills genom trycket utgifna Finska ordspråk utgör omkring två tusende, ty många af de i nyssnämnda särskilta samlingar tryckta äro gemensamma, men någon fullständig samling af alla kända ordspråk saknar man allt ännu. Florini kunde visserligen för sin tid kallas en sådan, hvilket äfven antydes af titeln: vanhain Suomalaisten tavaliset ja suloiset Sananlascut, mahdollisuden jälken monilda cootut ja nyt vastudest ahkerudella enätyt, d.ä. gamla Finnars vanliga och ljufliga ordspråk, efter möjligheten samlade af många och nu ånyo med flit tillökta. Judén, såsom i det föregående blifvit sagdt, nämner ingenstädes, att han ens begagnat de förut af andra gjorda ordspråkssamlingarne vid utgifvandet af sin, den han föröfrigt kallar utvalda ordspråk, och hvilken således, såsom ett urval, ej ens då den utkom, kunde göra anspråk på att upptaga alla. Gottlund åter hade med utgifvandet af sina ordspråk i Otava en annan afsigt, nemligen den, att lemna en framställning af Finnarnes fordna vishet och läror, såvidt de gamla ordspråken dertill gåfvo anledning.

Till ett vida större antal, än hvad genom trycket utkommit, finnas Finska ordspråk i manuscript, samlade af åtskilliga och på särskilta orter och tider. Af dem hafva vi redan anfört de betydliga samlingarne af Porthan och af Hof-Rätts-Rådet Asp. Ännu återstår att nämna de till Finska Litteratur-Sällskapet insända samlingarne af Kongl. Bibliothekarien, Mag. A.1. Arvidsson, af Kyrkoherden J. Fellman, och af vice Pastoren Aspegren. Af dessa förskrifver sig den Arvidssonska samlingen ifrån Savolax, Fellmans ifrån norra Österbotten och Aspegrens, såsom det tyckes, ifrån Tavastland, men Porthan synes kring hela landet hafva samlat sina ordspråk och Asp hufvudsakligast i Satakunta och Södra Österbotten. Af de redan tryckta samlingarne innehåller Florini sådana, som företrädesvis äro gängse i Åbo län och Nyland, Judéns Tavastländska och Savolaxiska, Gottlunds Savolaxiska, troligen äfven till en del sådana, som hos de i Sverige bosatta Finnarne äro brukliga, hvilka likväl till grunden äro Savolaxiska. Strahlmann har samlat sina i Wiborgs län och ett mindre antal af Judéns tyckes äfven vara ifrån Wiborgs län. Lägger man härtill, hvad undertecknad i Ryska Karelen, Kajana län och öfver större delen af Finland upptecknat,[18] så inses lätt, att ingen hufvudsaklig del af landet finnes, hvars ordspråk ej, åtminstone till en god början, redan blifvit upptecknade. Antalet af alla på förenämnde sätt erhållna Finska ordspråk går till nära sju tusende, och är hela fullständiga samlingen af dem nu så vid pass redigerad, att den i höst kan läggas under pressen. Den alfabetiska ordningen kommer att följas i denna, likasom den äfven i Florini och Jodéns ordspråkssamlingar, och i Porthans och Asps insamlingar blifvit lagd till grund. Väl är en ordspråkssamling i denna ordning ganska osystematisk, såvida ordspråk, emellan hvilka icke den ringaste gemenskap finnes, derigenom komma om och bredvid hvarandra; och den, hvilken Gottlund i Otava följt, är oemotsägligen mera systematisk. Men äfven vid ordnandet efter Gottlunds method förekomma flere omständigheter, som satta sig deremot. De flesta ordspråk i Finskan angå nemligen icke en, utan tvänne eller flere saker, på något sätt i parallel eller motsatts till hvarandra ställda. Skall nu ett och samma ordspråk anföras särskilt på hvart ställe, så tillväxer bokens volum derigenom på ett otillbörligt sätt; fäster man sig åter förnämligast vid ett af de i ordspråket förekommande ämnen, så lider systemet derigenom. Nästan i hvarje ordspråk ligger en sådan dubbelhet. Några exempel skola bättre upplysa förhållandet. Så anföres ordspråket: mitä iså ikänsä, sitä poika polvensa, d.a. hvad fadren gör sin lifstid, det gör sonen efter, så länge han lefver, både till varning för fadren och till urskuldande för sonen; parempi pahaki leikki, hyveäki tappeloa, d.a. äfven en dålig lek är bättre, än ett slagsmål, så godt (fogligt) detta än må vara, angår lekar och slagsmål; mies on luotu liikkuvaksi, vaimo pirtin vartiaksi, d.ä. mannen är skapad för färder, qvinnan att vårda hemmet, angår mannens och qvinnans lif eller bestämmelse; siinä rikkautta, kussa rakkautta, d.ä. der finnes rikedom, hvarest kärlek finnes, säges om den rikedom ett förnöjdt sinne, god sämja o.d. meddelar, men anföres ock ofta till kärlekens beröm eljest; syöpi koira kahlehensa, pettäpi paha sanansa, d.ä. hunden sönderrifver sitt band, en dålig man går ifrån sitt ord, vidrör hundar, männer, band och ord.

Det bästa sätt att ordna ordspråk kunde vara, att indela dem i centurier eller kapital af obestämd längd, ungefär såsom Salomos ordspråk i Bibeln. Men ett sådant ordnande, för att verkställa det så, att man dermed kunde vara hellst något så när nöjd, skulle fordra en längre tids arbete och kanske skulle ändock icke alla ordspråk finna plats sålunda.