När man sedan låter honom öppna dörren och stiga in, blifver allt folket skrämdt för honom. Värdinnan som håller på att lägga bröd i ugnen, fäller brödet i askan och spaden på golfvet. En annan gumma, som på ugnsbänken äter velling, skyndar sig med vellings-koppen i handen upp på ungsmuren, hvarifrån hon af våda fäller den heta vellingskoppen öfver den nykomna gästens hufvud. "Ack", qvider denne, och frågar, hvar han skall kunna tvätta ren sig. Man lemnar honom en tjärtina till tvättbalja och han tvättar sig med tjära. För yttermera visso ber man honom tvätta sig en gång till, emedan han af den första tvättningen ej blifvit nog ren, och låter honom torka sig först i en dunlår, sedan i en agnlår och sist på de sotiga sparrarne i kokhuset. Derpå frågar man honom i Hymylä, hvad han vet att berätta, en fråga, som göres med mitä kuuluu, d.ä. hvad höres det, och hvilken fråga främmande, som komma till något ställe, på de flesta orter i Finland alltid få besvara. Derpå låter man Hymylä-besökarn svara, att han ej vet någonting särdeles att berätta, utan att han blifvit besegrad med gåtor, uppå hvilka han ej kunnat få någon upplösning. Nu ber man honom säga, hvilka de gåtor voro och förundrar sig särskildt vid hvarje gåta, att han ej kunnat gissa den, med orden: voi sinuasi, kun et sitäkään arvannu, d.ä. ack du stackare, som ej ens kunde gissa det. Sluteligen sättes i Hymylä mat för honom, allt det sämsta, man kan uppfinna.

Sedan denna reseberättelse med många tillägg och variationer ad libitum blifvit uppläst för den till Hymylä dömde, måste han på en stund gå ut. När han en tid stått utanför dörren öppnar man denna och frågar: eikö Hymylän vierasta jo näy? d.ä. syns det icke redan till Hymylä-gästen. Nu stiger han in, ställer sig i dörrvrån, och uppå tillfrågan, huru der stod till, svarar han sig hafva sett och försport många underliga saker i Hymylä, hvilka han då berättar, såsom t.ex. att man der kokade med en yxa och högg ved med en gryta, att hästen sprang i trädet och ekorrn drog plogen, att korna bakade bröd och qvinnorna stodo fastklafvade i fähuset, m.m.

Nu först är han fri ifrån sitt straff; får återtaga sin plats i sällskapet och begynna med framläggandet af gåtor för någon annan. Genom den vana barnen tidigt erhålla vid gåtors upplösning händer ej så ofta, att de skulle komma till Hymylä. Svaren på en del gåtor hafva de i minnet, efter som de hört dem af andra, och för öfrigt hjelpa de sig fram underbart väl med att gissa om ej alldeles rätt, så dock icke heller så alldeles orätt, att ju ej protest emot Hymylä-färden kan äga rum. Undertecknad har vid samlandet af Finska gåtor nyttjat en annan method, den att för hvar ogissad gåta lösa sig med 2 à 3 kopek, ett medel som han äfven recommenderar andra samlare, om det ock icke alltid kan nedtysta orättvisan.

Ganander säger både i företalet och på titelbladet till sin samling, det han användt hela aderton år för att samla sina gåtor, som till antalet äro icke många. Detta yttrande kan tagas, huru man vill det, men ändock vill det synas, som vore tiden alltför rundligt tilltagen. Åtminstone skulle undertecknad åtaga sig att på aderton dagar insamla en lika stor mängd gåtor, om ej på alla, så dock på många orter i landet. Den samling, som han nu har färdig att lemna till trycket, upptager gåtor till ett antal af 1,390, och har uppstått nästan utan egentligt samlande under färder för andra ändamål.

(Till uppsatsen har Lönnrot fogat 210 gåtor 1 svensk öfversättning samt i följande häfte — det sjette — 360 ordspråk. Om urvalet säges: "Eljest har på gåtornas inre duglighet ej något afseende kunnat fästas, utan har man valt dem, som lättast låtit öfversätta sig". Detsamma upprepas angående ordspråken. — Man har ansett att de saklöst kunnat utelämnas ur samlingen af Elias Lönnrots svenska skrifter, 1 synnerhet då en ny upplaga af dessa ordspråk och gåtor utgifvits af magister Emil Nervander år 1887.)

Om den nya under arbete varande Kalevala edition.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.
November 1848, mars 1849.

Med skäl hafva åtskilliga anmärkningar blifvit gjorda mot den för tretton år tillbaka utkomna första upplagan af Kalevala; och ännu flere hade kunnat göras. Hvad man mot anordningen hufvudsakligast invändt, är, att de fem sista runorna icke stå i något samband med de föregående, ej heller sinsemellan. Dock kan, hvad den 28:de och 29:de runon beträffar, deras samband med de föregående ganska väl försvaras. I den förra af dessa beskrifves nämligen, huru Wäinämöinen fällde en björn, som ofredade hjordarne på Kalevalas betesmarker. Björnen var ock ett af de plågoris, med hvilka Pohjolas värdinna lofvat hemsöka Wäinämöinens hemtrakt, jemte det hon genom sin trollmakt sände en mängd sjukdomar öfver Kalevalafolket samt bortgömde solen och månen från himmeln. Om allt detta står att läsas i de föregående runorna, i hvilka äfven beskrifves, huru Wäinämöinen aflägsnade sjukdomarne, samt huru solen och månen blefvo återställde på sin gamla plats. Det tyckes således, såsom skulle det falla af sig sjelf, att björnen, den sista af Pohjola-värdinnans åstadkomna landsplågor, ej kunde lemnas att i fred härja hjordarne, och dermed torde sagde runos samband med de föregående vara försvarad.

Sedan det lyckats att fälla björnen, anställdes en björnfest eller ett graföl för björnen, såsom denna tillställning vanligtvis benämnes. Den firas ännu på åtskilliga trakter i landet såsom ett uttryck af glädje öfver den gjorda fångsten; hvari jemväl ingår någon ironiserande eller hånande vördnadsbetygelse för björnens fordna anseende. Allmogen tanker dervid ungefar om björnen: efter du i lifstiden varit ett mäktigt ock fruktansvärdt skogens odjur, så vill du väl äfven efter döden gälla för något mer än de andra djuren, och derföre vilja vi nu begrafva dig med pomp och ståt. Om vilda folkslag läser man, att de understundom visat samma hånande vördnadsbetygelse för fiendens anförare, när de lyckats få honom fången, hvarvid afsigten visserligen icke varit att behedra honom, utan tvärtom att förbittra hans dagar ännu mer med erinran om hans fordna anseende. Af ungefär samma betydelse är Finnarnes vördnad för björnen, såsom den vid björnfesten uttrycker sig, och så tror jag den alltid varit; hvarföre jag ej kan vara af deras tanke, som af denna hyllning velat göra ett slags gudsdyrkan. Möjligtvis kan en vidskepelse, hvaraf också ännu spår finnas, hafva gifvit björnfesterna en allvarsammare betydelse. Man trodde, att hvarje väsende, till och med träd, stockar och stenar, stod under en egen skyddsande, men att åter öfver dessa skyddsandar en särskild högre ande eller gudomlighet herrskade, med hvilken man hellre ville stå i godt förstånd, än man ville uppbringa den emot sig genom att föraktligt behandla dess skyddslingar. Så alltför angelägen var man dock icke om dessa skyddsandars välvilja, att icke vargar och andra skadedjur, hvilka afven hade sina skyddsandar, blifvit dödade, hvar de öfverkommos, utan att man gjorde någonting för att blidka deras patroner.

Vid björngrafölet åts och dracks af hjertans grund, hvarefter glädjen yttrade sig med sång och andra förlustelser. En särskild anledning till glädje för Wäinämöinen vid ifrågavarande tillfälle bereddes af medvetandet att nu hafva fullkomligen besegrat allt det onda, som Pohjola-värdinnan sändt öfver hans hembygd. Men det instrument, Kantele, ur hvilket han en gång förut framlockat glädje i ymnigt mått, låg nu begrafvet på sjöbotten, dit det under hemfärden med den eröfrade Sampo blifvit af stormen kastadt. Dess efterletande och förfärdigandet af en ny kantele, när den gamla ej kunde återfinnas, utgör ämnet för den 29:de runon, hvilken derföre efter mitt tycke ganska väl ansluter sig till den föregående; hvarföre jag ej annat kan än försvara den 28:de och 29:de runons sammanhang med de föregående mot dem, som varit af olika mening, beredvilligt medgifvande, att de haft rätt, hvad de sista, 30:de, 31:sta och 32:dra runon beträffar, hvilka i den förra upplagan af Kalevala ej stodo i något inre sammanhang med de öfriga. I den nya upplagan deremot äro de tvenne förstnämnda infogade på sitt behöriga ställe i början af poemet, så att numera endast den sista runon, beskrifvande Wäinämöinens hädanfärd, kommer att vara utan annat samband med de öfriga, än de yttre, som betingas af en naturlig önskan att erfara, hvad slut den i det föregående så verksamt uppträdande mannen hade. Då i samma runo beskrifves en mäktigare hjeltes (Frälsarens) födelse, för hvilken Wäinämöinen fann sig befogad att afträda, och man har en egen, inemot 1,000 verser lång runo, hållen i den gamla episka stilen, som vidare afhandlar Frälsarens öden, så har någon yttrat, om skriftligen eller mundtligen kan jag ej nu erinra mig, att äfven denne borde vidfogas Kaleva runorna. Mig förefaller dock, som skulle man med dess intagande förfara ungefär såsom ordspråket säger: kun jouhi saadaan, niin hevoista tehdään, d.ä. får man i ett tagelhår, vill man deraf skapa sig en hel häst; och derföre har jag tyckt vara bäst att icke heller i den nya upplagan upptaga denna runo. Wäinämöinens afträdande borde framställas, och som Frälsarens födelse var orsaken dertill, måste äfven denna tillfälligtvis nämnas på sätt, runon uppgifver densamma hafva för sig gått; men med Wäinämöinens hädanfärd slutas dikten, och hvad derpå följer, tillhör ej densamma.