Jag skall nu, förrän jag går att bemöta några ytterligare anmärkningar mot den förra upplagan och föröfrigt redogöra för mitt förfarande, lemna en kort framställning om den nya Kalevala upplagan och af det sammanhang, hvari runorna i densamma upptagas.
1 Runon. 350 verser.[20]
Sångarns begynnelseord. Luftens dotter, den af naturen framalstrade sköna jungfrun Kave, ledsnade vid sitt ensliga lif i luftens öde rymder och sänkte sig slutligen ned i det underliggande hafvet. Uppstod så en häftig orkan från öster, som upprörde hafvet och gjorde jungfrun hafvande. Under hafvande tillståndet gungade hon i sjuhundrade år eller nie mansåldrar på böljorna, tills slutligen öfverguden Ukko, hvilken hon anropade om hjelp, lät en stor and framflyga och reda sig ett bo på hennes knä. I boet lade anden sju ägg, hvilka, innan hon hunnit ligga ut dem, rullade ned i sjön och sönderkrossades mot ett grund. Af den ena hälften af skalet bildades sedan himmeln, af den andra jorden och af innanmätet solen, månen, stjernorna och molnen.
Ännu måste den hafvande naturdottern eller vattenmodern (veen emonen), såsom hon numera benämnes, i nie år simma kring hafvet, förrän hon blef förlöst och framfödde landet (stränder, uddar, holmar och sjögrund) samt trettio år derefter äfven menniskan, först Wäinämöinen och dagen derpå Ilmarinen.
2 Runon. 380 verser.
Wäinämöinen blef framfödd i vattnet, der han derefter i hela sju år kringdrefs, tills han slutligen stadnade på en namnlös udde af en skoglös holme. Der gick han upp och lät åkerns son, Sampsa Pellervoinen, beså holmen med flere slags träd. Träden vexte upp efter önskan, endast eken ville i början ej gå. Men när den slutligen uppsköt, bredde den sig ut öfver hela nejden, så att hvarken sol eller måne syntes, och molnen ej heller kunde fritt stryka fram sin väg i luften, utan att fastna i ekens höga krona. Menniskor, foglar, till och med fiskarne i vattnet vantrifdes, då de för den jättestora ekens skull aldrig mer fingo se solen och månen lysa. Wäinämöinen ville gerna blifva af med eken, men på hela jorden fanns ej den man, som mäktade nedhugga den, hvarföre han bad sin moder skicka honom hjelp ur hafvet.
Steg då upp en man ur hafvet,
Kom en hjelte fram ur böljan,
Alltför stor var icke mannen,
Var ej heller alltför liten:
Var till höjden som en tumme,
Trenne fingrars bredd till längden,
Kunde ligga under skålen,
Upprest stå inunder sållet.
"Nousipa merestä miesi,
Uros aallosta yleni,
Ei tuo ollut suuren suuri,
Eikä aivan pienen pieni:
Pystyn peukalon pituinen,
Kolmen sormen korkeuinen,
Maljan alle maata mahtui,
Seulan alle seisomahan."
Wäinämöinen nedsåg föraktligt på pysslingen och frågade, hvad han var för en arm varelse. Denne sade sig tillhöra vattnets folk och hafva uppträdt för att fälla den stora eken. "Icke kan man hafva skickat dig, en sådan stackare, hit för att nedhugga eken", sade Wäinämöinen; men han hade knappt hunnit yttra dessa ord, förrän den lilla mannen till hans förvåning blef en förfärlig rese, ögonen i hufvudet stodo en hel famn från hvarandra, öfver smalbenet var han likaledes en famn bred, öfver knäna halfannan och två famnar öfver rona. Denne fällde nu eken med tredje hugget, hvarefter solen åter lyste öfver nejden och framlockade träd, gräs och örter i yppig växt öfverallt; men något sädesslag fanns ännu icke. En dag vandrade Wäinämöinen på hafsstranden och fann några sädeskorn på den fina sanden. Han ville försöka, hvad af dem kunde uppväxa, och ämnade just nedså dem i jorden, då en liten fågel från ett träd bredvid honom sjöng, att kornet ej växer med mindre man först nedfaller och bränner skogen och sedan utsår kornet på den brända marken. Wäinämöinen gjorde, såsom fogeln undervist honom, och nedhögg skogen med undantag af en björk, den han lemnade att växa. Kort derpå flög en örn till stället och frågade, hvarföre den björken lemnats qvar, när de öfriga träden blifvit fällda? "Derföre har jag låtit björken stå", svarade W., "att du och andra luftens foglar må deri kunna hvila edra vingar".[21] Örnen tackade Wäinämöinen för hans välmening och slog eld åt honom, för att bränna den fällda skogen. Sedan besådde Wäinämöinen sin sved under böner till jordens gudomligheter och till öfverguden Ukko, hvilken han särskildt bad om regn. Efter någon tids förlopp gick han att bese sin sved och fann växten förträfflig. En gök sjöng då i björken, och honom anmodade W. att äfven framdeles tillsjunga orten lycka, glädje och trefnad.
3 Runon. 570 verser.