Derefter framlefde Wäinämöinen många lyckliga år i Kalevala, såsom orten numera kallades, och blef vida namnkunnig för sin sång och annan vishet. Ryktet derom hade hunnit öfver till Lappen Joukahainens öron; och som denne var en inbilsk man, så förtröt det honom att höra talas om någon annan, som vore förmer än han sjelf. öfvermodigt och utan afseende på såväl fadrens som modrens varningar, hvilka försökte hindra honom, spännde han en dag för sin släde och begaf sig till Kalevala, för att täfla i sång med Wäinämöinen. Han träffade Wäinämöinen åkande ute på marken ej långt från sitt hem, och utan att det ringaste vända åt sidan åkte han rakt emot honom, så att fimmelstångs ändarne fastnade vid hvarandra, och hästarne måste stadna. Wäinämöinen frågade, hvem han var, som så ovarsamt åkte emot honom; hvarpå Joukahainen nämnde sitt namn och begärde att äfven få veta den andras namn. Sedan han hört, att det var Wäinämöinen sjelf, på hvilken han stött, uppfordrade han honom att täfla med sig i sång, sägande:
"Lienet vanha Wäinämöinen,
Laulaja iän-ikuinen,
Ruvetamme laulamahan,
Saakamme sanelemahan;
Mies on miestä koittamahan,
Toinen toista voittamahan."
det vill säga:
Är du gamle Wäinämöinen,
Den evärdeliga sångarn,
Låt oss börja då att sjunga,
Låt oss ordets makt försöka;
Man mot man vi nu må pröfva,
Hvem af begge segern vinner.
Wäinämöinen svarade undvikande med följande ord:
"Mitäpä minusta ompi
Laulajaksi, taitajaksi:
Ain' olen aikani elellyt
Näillä yksillä ahoilla,
Kuunnellut koti käkeä
Kotipellon pientareilla;
Waan kuitenki, kaikitenki,
Sano korvin kuullakseni,
Mitä sä enemmin tieät,
Yli muista ymmärtelet."
det vill saga:
Mycket torde jag ej gälla
Uti sång och annan kunskap:
Har jag tillbragt mina dagar,
Lefvat blott i hemmets lunder,
Hört på göken, hur han sjungit
Invid hemmets åkerrenar;
Dock likväl och det oaktadt
Sjung nu ut och låt mig höra,
Allt det bästa, som du känner,
Som du vet utöfver andra.
Då begynnte Joukahainen att reta den andra med allehanda slagdängor, liksom ville han säga, att sådane nog voro jemförliga med Wäinämöinens sångkunskap; men när W. med allsköns lugn afviste dem, ville han slutligen taga en högre ton och sade sig såsom sjunde man hafva biträdt vid jordens och himmelns skapelse. En sådan erkelögn kunde Wäinämöinen ej afhöra med samma lugn, som hans öfriga dumheter, utan sade honom rent ut, att han ljög; hvarpå Joukahainen utmanade honom på duell, sägande: efter sjelf jag saknar insigt, kanske har mitt svärd den bättre; "Kun ei lie minulla mieltä, kysyn mieltä miekaltani".
Wäinämöinen svarade: "lika litet fruktar jag ditt svärd som dina kunskaper; äfven jag har ju ett svärd. Likväl vill jag ej inlåta mig i envig med en dylik stackare, som du är."