Af detta svar och Wäinämöinens vägran att antaga hans utmaning blef Joukahainen till den grad uppbragt, att han i sitt trotsiga öfvermod utlät sig:
"Ken ei käy miekan mittelöhön,
Eikä kalvan kastelohon,
Sen minä siaksi laulan,
Alakärsäksi asetan.
Panen semmoiset urohot
Sen sikäli, tuon täkäli,
Sorran sontatunkiohon
Läävän nurkahan lätistän."
Detta var mer an Wäinämöinen kunde tåla. Betagen af harm och vrede begynnte han sjunga och sjöng så, att hafvet svallade och jorden skälfde, bergen skakades och klipporna remnade. Huru sången slutades dermed, att han sjöng Joukahainen djupt in i ett kärr, och huru han ej förr återtog sina ord, än Joukahainen lofvat honom sin enda syster till lösen för sig, torde för de flesta läsare vara förut bekant.
4 Runon. 514 verser.
I denna runo afhandlas Wäinämöinens frieri till Joukahainens syster, hvilken ej ville taga en så gammal man, ehuru mycket modren än prisade den tillämnade svärsonen såsom stor, rådig och sångkunnig. Slutligen gjorde en olycklig händelse slut på flickans bekymmer: hon skulle en morgon bada sig vid hafsstranden, blef derunder af en vattenande lockad att simma längre ut från stranden och drunknade. Modren var alldeles otröstlig och gret så, att bäckar bildade sig af hennes ymniga tårar.
5 Runon. 250 verser.
Wäinämöinen blef illa till mods, när han hörde att bruden gått i sjön och försökte uppfånga henne derifrån. För att ej besvika sin broders löfte, enligt hvilket Wäinämöinen borde få henne, lät hon nu också fånga sig i skepnad af en lax af ett eget, ovanligt utseende. Då nu Wäinämöinen icke igenkände henne, utan i stället att behålla henne såsom sin brud, började behandla henne såsom en vanlig fisk, ansåg hon sig med godt samvete kunna hoppa i sjön tillbaka; hvilket hon ock gjorde och försvann snart i böljorna, sedan hon likväl förut tillkännagifvit, hvem hon var. Wäinämöinen sörjde mycket öfver sin förlust och förebrådde sig sin stora förblindelse att icke hafva igenkännt henne. Sin klagan slöt han med orden:
"Enkä nyt tuota tieä'känä,
Miten olla, kuten eleä
Tällä ilmalla asua,
Näilla mailla matkaella.
Oisiko emo elossa,
Sepä saattaisi sanoa,
Miten olla oikeana,
Kuten pystössä pysyä,
Murehisin murtumatta,
Huolihin katoamatta,
Näissä päivissä pahoissa,
Apeissa mielaloissa."
det är:
Och nu är jag rådlös vorden,
Hur jag lefva bör och vara,
Huru vistas här i verlden,
Röra mig på dessa trakter.
Ägde jag min mor i lifvet,
Hon ett råd mig skulle gifva,
Hur jag kunde hållas uppe,
Stå uti en upprätt ställning,
Utan att förgås i sorger,
Af bekymren nedertryckas,
Under dessa hårda tider,
Denna svåra sinnesoro.