Ehuru modren var död, lefde dock hennes ande ännu och nekade Wäinämöinen att sörja öfver en, såsom det tycktes, ringa förlust, samt ingaf honom det rådet att rusta sig ut till Pohjola för att fria till någon flicka derstädes, sägande:
"Mene Pohjan tyttärihin,
Siell' on tyttäret somemmat,
Neiet kahta kaunihimmat,
Viittä, kuutta virkeämmät,
Ei Joukon jorottaria,
Lapin lapsi lönttäreitä.
Sieltä naios poikaseni,
Paras Pohjan tyttäristä,
Jok' on sievä silmiltänsä,
Kaunis katsannoisiltansa,
Aina joutusa jalalta,
Sekä liukas liikunnolta."
Så i denna som den närmast föregående runon ar poesien till det mesta af lyrisk art.
6 Runon. 240 verser.
Efter det råd, Wäinämöinen fått, begaf han sig ut på färden till Pohjola. Hans väg förde honom genom de trakter, der Joukahainen vistades. Denne bar ännu gammalt agg till honom, och som han på förhand lärer hafva erhållit kunskap om Wäinämöinens förestående färd till Pohjola, så lade han sig i försåt för honom vid vägen. När nu Wäinämöinen skulle rida öfver Joukkolas å, der den var grundast, sköt Joukahainen på honom. Pilen träffade dock endast hästen, hvilken dog på stället, och Wäinämöinen föll i sjön, hvarefter en häftig storm, som kom från landsidan, dref honom allt längre och längre ut på det vida hafvet.
7 Runon. 360 verser.
Hela nie dygn drefs Wäinämöinen simmande omkring och var redan nära att öfvergifva allt hopp om räddning, då örnen, som förut (se 2 runon) funnit sig väl deraf, att Wäinämöinen, när han fällde sin sved, lemnat en björk qvar, för att foglarne deri finge hvila sig, kom och frågade, hvad han gjorde i hafvet. Wäinämöinen berättade för honom sin olycka och tillade, att han numera ej visste, antingen han förr skulle dö af hunger eller öfvergifven af sina krafter sjunka ned i vattnet. Örnen bad honom att ej vara bekymrad och lofvade bära honom, hvart han ville, blott han kunde hjelpa sig upp på dess rygg; "ty också du har en gång gjort godt åt mig", sade örnen med följande ord:
"Vielä muistan muunki päivän,
Arvoan ajan paremman,
Kun ajoit Kalevan kasken,
Osmolan salon sivallit:
Heitit koivun kasvamahan,
Puun sorean seisomahan,
Linnuille lepeämiksi,
ltselleni istuimiksi."
Derpå bar örnen, som nu var vida större än fordom, Wäinämöinen till Pohjola och lade honom der ned på torra stranden, hvarest han träffades af Pohjolas värdinna. Hon förde honom upp i gården och vederqvickte honom efter bästa förmåga. Då Wäinämöinen likväl vantrifdes i Pohjola och längtade att slippa till sitt eget hem, lofvade Pohjolas värdinna ej allenast förskaffa honom dit, utan äfven gifva honom sin dotter till äkta, om han till ersättning derföre ville smida en sampo åt henne. Wäinämöinen sade sig ej kunna smida sampo, men lofvade, blott han kommit hem, skicka derifrån den kunniga smeden Ilmarinen till detta arbete. Då gaf Pohjola värdinnan åt honom häst och släde, att åka hem med, men varnade honom vid afskedet att ej se upp, förrän antingen hästen stadnade eller det blifvit tid att taga nattläger; eljest skulle någon ofärd drabba honom under resan.