8 Runon. 280 verser.
Den erhållna varningen glömdes dock snart af Wäinämöinen. Kommen ett litet stycke på vägen hörde han ett ljud, som om någon väft deruppe. Han såg upp och fann Pohjolas undersköna jungfru vara sysselsatt med att väfva sin guldväf på kanten af en skön regnbåge. Wäinämöinen blef intagen af hennes skönhet och gjorde på stället sitt friaranbud. Jungfrun svarade, att hon på aftonstunden förut sutit ute på lindan och hört en talltrast sjunga, hvilken på hennes tillfrågan, hvad det var som han sjöng? sagt sig sjunga om flickornas tankar i fadershemmet och om unghustrurnas hos mannen, och att det mellan begges tillstånd var lika stor skillnad, som mellan en klar sommardag och en mörk höstnatt. Wäinämöinen bad henne ej fästa sig vid trastarnes qvitter och försäkrade, att han var en karl ej sämre än andra. "Då skulle jag hålla dig för en karl, svarade jungfrun, om du med en uddlös knif kunde klyfva ett tagelhår och slå knut på ett ägg." Detta verkställde Wäinämöinen, likasom ett yttermera ålagdt annat arbete, som icke var lättare; men jungfrun låfvade dock icke bry sig om honom, förrän han timrat en båt af hennes slitna slända och skjutit båten ut i sjön, utan att det minsta röra dervid. Äfven detta arbete underkastade sig Wäinämöinen, men slog sig derunder med yxen i knäet, ett stort sår, och fick ej blodflödet på något sätt hämmadt, då han ej kände bloddämningsorden. I sin nöd kastade han sig i släden, åkte ut för att annorstädes ifrån söka hjelp och fann slutligen en gubbe, som trodde sig kunna dämma blodflödet.
9 Runon. 550 vr.
Är till större delen af magiskt innehåll och beskrifver, huru bloden i Wäinämöinens sår blef stämd genom ordets kraft, huru svedan borttogs, och huru såret föröfrigt behandlades med ord och salvor, så att Wäinämöinen snart åter blef frisk. Denna runo innehåller således: 1 jernets ursprungsord, 2 jernets bespottningsord, 3 blodens dämningsord, 4 ord för svedan, 5 böneord till gudarne, 6 salvans beredelseord, 7 förbandsord, 8 Wäinämöinens tacksägelse till öfverguden för den undfångna hjelpen.
10 Runon. 590 vr.
Efter att hafva tillfrisknat åkte Wäinämöinen hem illa till mods, emedan han utfäst sig skicka Ilmarinen till Pohjola. Han visste väl, att denne ej gerna ville begifva sig dit, hvarföre han begynnte prisa Pohjola-dottrens skönhet, för att försöka, hvad den kunde verka på smedens sinne. Tillika sade han, att jungfrun var bestämd för den, som kunde smida en Sampo. Också måtte jungfrun hafva varit en utmärkt skönhet, efter Wäinämöinen bland annat berömde henne med följande ord:
"Kuuhut paistoi kulmaluilta,
Päivyt rinnoilta risotti,
Otavainen olkapäiltä,
Seitsentähtinen selältä."
det är:
"Månen sken från hennes tinning,
Solen strålade från bröstet,
Karlavagnen ifrån skuldran,
Och sjustjernan ifrån ryggen."
I stället att låta narra sig, anade Ilmarinen oråd och sade: "det tyckes, som om du lofvat mig till lösen för dig sjelf till Pohjola; men dit, till den mannafrätare-byn, far jag aldrig". Wäinämöinen hade fruktat för ett sådant afslag och derföre under färden till hemmet vid ändan af åkern uppsjungit en väldig, blomstrande, guldgrenig gran, med månen i dess topp och stjernor i grenarne. Nu nämnde han om granen för Ilmarinen, hvilken fick lust att sjelf beskåda den. Kommen till stället klättrade han upp i trädet, för att nedtaga månen och stjernorna. Men han hade ej väl hunnit upp, förrän Wäinämöinen framsjöng en häftig orkan, som ryckte Ilmarinen med sig och förde honom till Pohjola. Runon beskrifver derpå omständligen, huru han smidde Sampo; men af Pohjola-jungfrun fick han ej något bestämdt Ja. På hans tillfrågan, om hon nu ville följa honom, svarade hon endast: