"Emmä tästä vielä joua,
Pääse en neitipäiviltäni,
Noilta töiltä tehtäviltä,
Kesäisiltä kiirehiltä:
Marjat on maalla poimimatta,
Lahen rannat laulamatta,
Astumattani ahoset,
Lehot leikin lyömättäni."
det är:
Har ännu ej tid att komma,
Kan ej lemna jungfrulifvet,
Mycket har jag här att syssla
Under bråda sommartiden:
Måste plocka bär på marken,
Sjunga mången sång på stranden,
Taga månget steg på lindan,
Leka mången dag i lunden.
När flickan var så omedgörlig, begynnte Ilmarinen tänka på återfärden till hemmet. Pohjola-värdinnan ville ej hindra hans afresa, utan tvärtom gaf hon honom ett fartyg att färdas med och ställde så till, att han fick gynnande vind. Men sampo gömde hon i ett kopparberg, der den sorgfälligt förvarades bak lås och bom.
11 Runon. 380 vr.
I den elfte runon framträder en ny Kalevala hjelte, hvilken lättsinnig och oförvägen, såsom han var, äfven ville försöka sin lycka hos Pohjola-jungfrun. Detta hans företag afhandlas dock först i den närmast påföljande runon; hvaremot i denna beskrifves hans tidigare ungdom och hans afventyr i Saari. Äfven der fanns en förnäm jungfru af hög börd, som redan utdelt många korgar åt friare, bland hvilka de flesta voro af stort anseende. Nu beslöt också Lemminkäinen att begifva sig åstad för att begära Saari-jungfrun till äkta. Modren afrådde honom från att fara dit, sägande: "hvad vinner du dermed annat, än att du blir ett åtlöje för Saaris flickor".
Ellös menkö poikaseni
Parempihin itseäsi,
Saaren suurehen sukuhun,
Laajahan lajiperähän,
Siella piiat pilkka'avat,
Naiset nauravat sinua.
"Har ingen nöd dermed, mente Lemminkäinen; flickorna må akta sig, att de ej sjelfva må blifva ett värre åtlöje." Så for han åstad till Saari, der han tog tjenst som vallherde, gick dagarne i vall och dansade nätterna igenom med Saaris flickor. Blott hos en enda, den förnämsta Saarijungfrun Kyllikki, hade han ingen framgång, ehuru han efter runons ord utnötte väl hundra par stöflar för hennes skuld; hvarföre han slutligen beslöt bortröfva henne. När flickorna en afton samlats till ett dansställe ute på marken ett stycke från byn, kom Lemminkäinen åkande midt i hopen, ryckte Kyllikki i sin släde och körde bort, sedan han förut strängeligen förbjudit de qvarblifvande att nämna ett ord till upplysning om Kyllikkis försvinnande och hotat försjunga alla deras fästmän och hvarenda Saaris gosse ut i krig, i fall de ej ville förtiga saken. Den arma Kyllikki gret och bad att blifva bortsläppt, men Lemminkäinen hörde ej på det örat, utan endast förundrade sig öfver, hvad hon kunde hafva mot honom, en så ypperlig fästman, yttrande sig bland annat med följande ord:
"Tuotako sina sureksit,
Tuota huolten huokaelet,
Ettei oo sukuni suuri,
Kovin korkea kotini?
Jos en oo suvulta suuri,
Kovin korkea ko'ilta,
On mulla tulinen miekka,
Säkenevä säilärauta;