Se ompi sukua suurta,
Laajoa lajipereä:
Omp' on Hiiessä hiottu,
Jumaloissa kirkasteltu.

Sillä suurennan sukuni,
Laajennan lajini kaiken,
Miekalla tuliterällä,
Säilällä säkenevälla."

Det är: "sörjer du och suckar för det, att min slägt ar oansenlig och mitt hus för lågt? Må så vara, så har jag i stället ett blixtrande svärd med gnistrande klinga, som är af nog hög börd; ty i fordna dagar har man slipat det i Hiisis boning, gjort det blankt hos gudarne. Med denna gnistrande klinga kan jag höja min slägt och utvidga mitt hus." Då svarade Kyllikki: "o nämn mig icke om ditt svärd, utan vill du, att jag någonsin skall trifvas hos dig, så svär att alldrig bära det i krig, så mycket än ditt sinne eljest kunde längta dit". "Må gjort, sade Lemminkäinen, men svar då också du, att aldrig gå ut på dansställen i byn, så mycket än ditt sinne eljest kunde längta dit". Der svuro de då ömsesides och lofvade: Lemminkäinen att ej draga ut i härnad, och Kyllikki att hållas hemma utan att springa ut i byn. Det tyckes, som om Kyllikki småningom funnit sig i sitt öde att vara Lemminkäinens maka, hvad hon ock i början må hafva haft emot honom.

12 Runon. 220 vr.

Med sin unga hustru tillbringade Lemminkäinen derpå flere lyckliga år i det fredliga hemmet, utan att någondera bröt sitt löfte. Engång dröjde han längre tid borta på en fiskfångstfärd, hvarunder Kyllikki fann tiden lång och begaf sig på en dans, den flickorna i byn tillställt. Lemminkäinen, som efter hemkomsten fått veta det, förargades svårligen öfver Kyllikki, som så brutit sitt löfte, och anseende sig sjelf nu äfven vara löst från den ed, som hittills bundit honom, begynnte han genast rusta sig ut för en krigsfärd, utan att höra på sin moders och sin hustrus böner, hvilka på allt sätt ville afråda honom. Då Kyllikki bland annat berättade, att hon natten förut drömt, det deras hus nedbrunnit, svarade Lemminkäinen blott, att han icke trodde på käringdrömmar och qvinnoeder ("en usko unia naisten, enkä vaimojen valoja"), och för modren tillkännagaf han slutligen, att han skulle begifva sig till Pohjola, för att derstädes fria till den berömda jungfrun. "Du har ju hemma förut en förträfflig hustru, sade modren, och tvänne hustrur passa dock icke för en mans bädd." "Kyllikki bryr jag mig icke om, må hon springa i byn på hvar flickdans", svarade Lemminkäinen, under det han som hast borstade sitt hår. Då modren nu begynnte skrämma honom och sade, att han säkert gick sin ofärd till mötes, om han begaf sig till Pohjola, slängde Lemminkäinen borsten ur sin hand och yttrade: "förr skall man se blod flyta från denna borste, än någon ofärd drabbar mig på Pohjola-färden". Borsten träffade fogningen mellan sparrens ända och väggen, der den blef sittande.

13 Runon. 280 vr.

Lemminkäinen begaf sig på färden och kom lyckligt fram till Pohjola. Kommen på gården hörde han sång och skrål af flere röster i stugan: Då steg han in och sade: "vackra sånger pläga ej vara långa", ("hyvä on laulu loppuvasta, lyhyestä virsi kaunis; mieli on jäämähän parempi, kun on kesken katkemahan"). När Pohjola-värdinnan sedan förundrade sig öfver, huru han färdats fram, då ej ens hundarne märkt hans ankomst, sade Lemminkäinen: att det ej heller varit hans afsigt med resan att blifva ett föremål för hundglafs; hvarpå han råkade i ekstas (tulta iski turkin helmat, silmät valoi valkiat, d.ä. "gnistor sprakade ur pelsen, blixtar ur hans ögon flögo") och sjöng derunder sina kraftigaste runor, tills han bortsjungit karlarne ur stugan till ställen, hvarifrån de ej återkommo. Blott en enda karl i hopen, en trasig vallherde, föraktade han så, att han ej brydde sig om att bortkasta några ord på honom. Men denne föresatte sig att engång hämnas på Lemminkäinen såväl de andras ofärd, som det förakt, hvilket han sjelf fått röna, sprang bort och lade sig i försåt för Lemminkäinen, der han trodde, att denne snart skulle komma att färdas.

14 Runon. 250 vr.

Efter ett sådant inträde, och sedan det blifvit nog utrymme i stugan, begärde Lemminkäinen af Pohjola-värdinnan hennes dotter till äkta. Men äfven för henne var det bekant, att Lemminkäinen var gift förut, hvarföre hon svarade: "huru kommer du hit att fria; du har ju redan hustru hemma". "Hon må vandra sin väg", sade Lemminkäinen: "härifrån tänker jag gifta mig till en bättre hustru, gif nu derföre din dotter åt mig, den bästa du har". Hon lofvade göra det, men fordrade dessförinnan, att Lemminkäinen genom andra prof, än dem han hittills visat, skulle göra sig förtjent af dottren. Först skulle han fånga Hiisis elg, derpå fasttaga Hiisis häst och sist skjuta en svan från Tuonelas elf.

15 Runon. 460 vr.