Sedan Lemminkäinen lyckats att utföra de tvänne första företagen, begaf han sig att skjuta svanen i Tuonela elf. Men der gick det honom ej bättre, än att den föraktade vallherden (se 13:de runon), som låg der i försåt, rännde ett spjut igenom honom, hvarefter han skuffade honom ned i strömmen och betraktade med förnöjelse, huru den döde kroppen for utför den hvirflande forssen i Tuonelas elf.

16 Runon. 640 vr.

En morgon varseblef Kyllikki i Lemminkäinens hem, att några bloddroppar dröpo fram ur borsten, som allt sedan Lemminkäinens afresa legat orörd imellan sparren och väggen (se 12:te runon). Modren anade genast, att någon stor olycka händt hennes son i Pohjola, hastade sjelf dit och frågade af Pohjola-värdinnan, hvart hon gjort af med hennes son. Denna ville ej komma fram med sanningen, förrän hon efter en sträng hotelse af Lemminkäinens moder, som var en mycket sångkunnig qvinna, måste tillstå, att hon skickat honom för att skjuta en svan från Tuonelas elf. Genast begaf sig modren dit och, sedan hon under färden blifvit af solen underrättad om sin sons bedröfliga slut, lät hon smida sig en räfsa med långt skaft och långa tenar, med hvilken hon grep sig an att räfsa i lugnvattnet nedanom Tuonelas fors. Slutligen fick hon något för räfsan, som liknade en sädeskärfve, men vid närmare undersökning befanns vara Lemminkäinens kropp, hvilken dock saknade både hufvud, händer och andra lemmar. Under fortsatt räfsning fick hon upp äfven dessa, lade allt på sitt ställe och skickade honungsfågeln, biet, upp till himmelen, för att af skaparn få någon sådan balsam, som kunde återupplifva Lemminkäinen. Sedan biet efter väl uträttadt ärende kommit åter, och Lemminkäinen blifvit smord med den himmelska salvan, öppnade han sina ögon och förundrade sig, huru han kunnat sofva så tungt och länge. "Ännu mera tungt skulle du hafva sofvit och ännu ej uppvaknat, svarade modren, hade jag, din arma moder, ej kommit hit." Nu började Lemminkäinen erinra sig tillgången, huru han kommit till Tuonelas elf, och berättade allt omständligen för sin moder. Modren frågade derefter, om honom ännu fattades något, hvarpå Lemminkäinen svarade: "mig fattas visst mycket ännu; ännu har jag ej fått Pohjola-jungfrun, och den elaka hexan, som hon har till moder, gifver henne icke, förrän jag skjutit en svan från Tuonela elf." "Låt du svanarne simma i fred, sade modren, och kom nu hem med mig, nöjd att du sluppit så väl." Efter något betänkande beqvämde sig Lemminkäinen dertill och for hem med sin moder, hvarest runon tills vidare lemnar honom.

Både i denna och den närmast föregående runon förekomma åter en hel hop magiska elementer.

17 Runon. 410 verser.

Under dessa Lemminkäinens ströfverier timrade Wäinämöinen på sin båt, hvilket arbete på sätt, som i den 8:de runon omnämnes, blifvit afbrutet. Hvarje förrättning hade Wäinämöinen beledsagat med dess behöriga (magiska) ord och fått båten nära färdig, då han till sin ledsnad märkte, att de ord, som behöfdes för kantlisternas hopfogning, för akterstäfvens och förstammens fulländning, fallit ur hans minne. Dessa ord måste han nödvändigt förskaffa sig och for derföre till de dödas rike, Tuonela, för att få dem — troligen i mening, att någon aflidens ande skulle meddela honom de saknade orden. På den färden mötte honom många svårigheter: först kunde han ej få färja från Tuonela, med hvilken han borde färdas öfver elfven, och sedan man fört honom öfver, ville man behålla honom qvar i Tuonela. Endast genom sin rådighet lyckades Wäinämöinen rädda sig derifrån, i det han kom simmande tillbaka öfver elfven, men med oförrättadt ärende; ty icke ett halft ord engång hade han fått från Tuonela. För svårigheten att kunna återvända derifrån varnade han sedan hvar och en, att ej sjelfmant fara till Tuonela, och gaf en kort beskrifning på de aflidnas tillstånd derstädes.

18 Runon. 620 verser.

När Wäinämöinen ej lyckats få några ord från Tuonela, beslöt han att gå till en fordomdags mycket namnkunnig sångare Antero eller Kantervo Wipunen, hvilken dock numera legat i jorden så länge, att en grof skog hunnit rota sig och uppvexa öfver hans hvilostad. Sedan Wäinämöinen tillryggalagt den långa, mycket besvärliga vägen, rödjade han undan skogen från stället och stötte sedan en jernstång i den afsomnade jättens gap, i afsigt att dermed uppväcka honom från den långa sömnen. Jätten grinade illa och högg med tänderna i stången, som han var nära till att afbita. När Wäinämöinen, efter att hafva fått lif i Wipunen, skulle rycka stången ur hans mun, stod han ej desto säkrare, än att hans venstra fot slintade och kom rakt i gapet på jätten. Snart var den högra foten jemte hela karlen efter, och Wäinämöinen fick lof att vandra en för honom alldeles fremmande väg ned i jättens mage. Äfven så förlorade Wäinämöinen ej sin fattning; han inredde för sig en smidja i Wipunens mage och begynnte smida och bulta der med sådant eftertryck, att jätten fann sig helt generad deraf. Han visste egentligen ej, hvad det var, som han fått i sin mage, och i förmodan, att han fått någon okänd sjukdom, rodde han fram med alla besvärjelserunor, han ihogkom, för att fördrifva det onda. Wäinämöinen åhörde dem med lugn och fortfor oafbrutet att oroa honom, tills han slutligen, sedan Wipunen uttömt sitt förråd af besvärjelserunor, sade sig må för väl i hans mage, för att lemna en så beqväm plats; lofvade dock göra det, blott Wipunen dessförinnan sjungit för honom all sin kunskap, "ty", sade han:

"Ei sanat salahan joua,
Eikä luottehet lovehen,
Mahti ei joua maan rakohon,
Vaikka mahtajat menevät".

det vill säga: