Orden få ej undandöljas,
Kunskapen i glömska råka,
Ej förmågorna begrafvas,
Går ock egarn sjelf i grafven.
Då öppnade Wipunen sin mun och sjöng först om tingens ursprung,
"Kuinka luojansa luvalla,
Kaikkivallan vaatimalla,
Itsestänsä ilma syntyi,
Ilmasta vesi sikesi,
Veestä manner maatelihen,
Manterelle kasvut kaikki.
Lauloi kuun kuvoamasta,
Auringon asettamasta,
Ilman pielten pistämästä,
Taivosen tähittämästä."
det vill säga:
Hur på skaparns gifna tillstånd,
Den allsmäktiges befallning,
Luften först af intet föddes,
Vattnet aflades af luften,
Jorden bildades af vattnet,
Vexterna på jorden kommo.
Sjöng om månens bildning sedan,
Solens fogning på sitt ställe,
Om grundpelarne för fästet,
Om hur himmeln stjernbeströddes.
Mångt och mycket annat sjöng nu Wipunen i flera dagar efter hvarandra, såsom runon säger — om man nu eljest kunde hålla så noga räkning på dagarne, ty både sol och måne stadnade i sitt lopp, för att höra på sången, som föröfrigt utöfvade en sådan verkan på jorden, att hafvets vågor och forsarne rundtomkring stodo stilla och lyssnade.
Sedan Wäinämöinen fått tillräckligt af sången, kröp han åter ut ur Wipunens mun och begaf sig att lägga sista handen vid timringen af båten, hvars förfärdigande numera icke möttes af något hinder.
Efter ämnets beskaffenhet är innehållet af denna runo dels episkt, dels magiskt.
19 Runon. 690 vr.
Båten, som nu stod färdig på stranden, blef på det bästa utsirad af Wäinämöinen, hvilken sedan sköt den ut och satte sig deri för att företaga den länge tillämnade friarfärden till Pohjola (jfr. 8:de runon). Vid ändan af en udde, förbi hvilken Wäinämöinen borde segla, var Ilmarinens syster sysselsatt med att tvätta kläder. Så snart hon af Wäinämöinen fått veta, hvart hans resa gällde, sprang hon hem och berättade det för sin broder, hvilkens anspråk på Pohjola-jungfruns hand (se 10:de runon) hon nog kände. Då gjorde sig Ilmarinen färdig, så fort han kunde, och for landvägen till Pohjola. På tredje dagen upphann han Wäinämöinen och ropade till honom från stranden: