"Oi on vanha Wäinämöinen!
Tehkämme sula sovinto:
Josp' on kilvoin kihlonemme,
Kilvoin käynemmä kosihin,
Ei neittä väkisen vieä,
Vastoin mieltä miehelähän".
det vill säga:
O du gamle Wäinämöinen!
Låt oss fredligt så förlikas:
Att, om ock i kapp vi fria,
Täfla i att vinna jungfrun,
Hon af intet tvång må bindas,
Utan välja, som hon tycker.
Wäinämöinen gick in på förslaget och sade: "gerna må den taga jungfrun, för hvilken hon frivilligt bestämmer sig, och vi sjelfve må för den saken ej framdeles hysa groll mot hvarandra".
Så kommo friarena till Pohjola. Modren ville öfvertala sin dotter att taga Wäinämöinen, hvilken hon prisade för hans förmögenhet och andra goda egenskaper; men dottern svarade, att flickorna ej voro någon handelsvara, att säljas bort för penningar, och lofvade välja Ilmarinen, hvilken smidit sampo åt dem och föröfrigt var yngre med ett vackrare utseende. När Wäinämöinen sedan sjelf hunnit in i stugan och gjort sitt anbud, frågade hon, om han redan timrat båten af hennes slitna slända (se 8:de runon). Wäinämöinen svarade ej bestämdt, utan sade blott, att han hade en nog god båt, som lik en blåsa eller ett näckrosblad höjde sig på vågorna, och med hvilken han ej behöfde frukta hvarken storm eller motvind. Flickan gaf honom då afslag med följande ord:
"En kiitä meristä miestä,
Aallon laskeja-urosta:
Tuuli viepi merillä mielen,
Aivot särkevi ahava.
Enkä taia tulla'kana,
En tulla minä sinulle
Ikuiseksi ystäväksi,
Kainaloiseksi kanaksi,
Siasi leväittäjäksi,
Päänalaisen laskejaksi."
det vill saga:
Prisa vill jag ej en sjöman,
Ej den man, som drifs på vågen:
Hafvets storm förståndet rubbar,
Vårens ilar skada hjernan.
Derför kan och vill jag icke,
Kan jag icke bort mig lofva För att bli din lifstidsmaka,
Bli en dufva vid din sida,
Den din bädd hvar afton reder,
Ordnar vackert hufvudgärden.
20 Runon. 510 vr.
Kort efter, sedan Wäinämöinen fått detta afslag, kom Ilmarinen åkande på gården och steg in i stugan. Sedan han helsat, frambar man åt honom dricka, men han svarade sig ej vilja smaka en droppe, förrän han finge se jungfrun, på hvilken han så länge väntat. Som han ej var särdeles efterlängtad af modren, så förelade hon äfven honom, såsom Lemminkäinen förut, tre betings-arbeten, genom hvilka han kunde gifva prof på sina förtjenster. Det första var att upplöja en åker, full med ormar, hvilken blott Hiisi fordomdags förmått plöja; för det andra borde han fånga en björn från Tuonelas skog, och för det tredje en stor väldig gädda, som vistades i Tuonelas elf. Vid dessa förrättningar skulle Ilmarinen säkert kommit till korta, om ej jungfrun i hemlighet gifvit honom råd, huru han skulle bära sig åt för att få dem verkställda. Så t.ex. vid det tredje arbetet bad hon honom smida en eldörn och med den begifva sig till Tuonela-elfven, för att fånga fisken. Ilmarinen gjorde så och stod redan med sin eld-örn på stranden. Då närmade sig den väldiga gäddan, hvars rygg var lång som sju efter hvarandra liggande båtar, tänderna i munnen långa som skaftet på en räfsa och tungan af tvänne yxskafts längd. Redan öppnade hon sitt gap, för att sluka Ilmarinen, då örnen i rätt tid högg sina klor djupt in i hennes rygg. Då uppstod der en förfärlig strid mellan gäddan och örnen. Tvänne särskilda gånger måste örnen släppa sitt tag och första gången drog gäddan honom djupt under vattnet, förrän han hunnit få lös sina klor från hennes rygg. Striden slutades dock till örnens fördel, som flög med sitt kolossala byte i toppen af en ek och skulle der hafva gjort sig en grundlig måltid, om ej Ilmarinen, som borde föra fisken till Pohjola, hindrat honom. Länge efter striden var luften ännu helt tjock af fjun och fjädrar, som derunder lossnat från örnen, och vattnet i Tuonela-elfven så upprördt, att det mer liknade en lervälling, än vatten.