Sedan Ilmarinen sålunda lyckats uträtta de honom förelagda arbeten, hade Pohjola-värdinnan ej mer någon förevändning att neka honom sin dotter, hvarföre förlofningen för sig gick på stället, och derefter återvände Ilmarinen hem, tills brölloppet skulle firas. Men Wäinämöinen förebrådde sig sjelf, att han ej gift sig, medan han ännu var vid unga år, och afrådde alla gamla ungkarlar att fria till unga och vackra flickor.
21 Runon. 620 vr.
I denna runo göras stora bröllopstillrustningar, slagtas, brygges, bakas, stekes och kokas i Pohjola. Derpå skickades bjudningar omkring, och allt folk, som kunde påträffas, skulle bjudas, till och med alla blinda tiggare och andra uslingar; endast Lemminkäinen skulle lemnas objuden, "ty — sade Pohjola värdinnan — han är alltid begifven på gräl och fallen för slagsmål, och har redan förut stört glädjen på andra bröllop".
22 Runon. 440 vr.
Brudgumens och de öfriga bröllopsgästernas mottagning i Pohjola, och sjelfva brölloppets begående. Dervid sjunger Wäinämöinen och slutar sin sång med att tacka värdskapet.
23 Runon. 530 vr.
I denna runo uppträder först brudens moder med erinran till sin dotter, att hon nu för alltid kommer att lemna sitt barndomshem. Derpå omnämner bruden, huru det djupt griper hennes sinne, när hon nu tänker på den snart skeende skilsmessan och säger, att hon förut ej kunnat ens ana, att det skulle blifva så påkostande. Hennes bekanta komma och göra afskedsstunden ännu svårare derigenom, att de erinra henne om mången svärdotters nog hårda öde i sitt nya hem, samt huru, när hon härnäst besöker fadershemmet, det kunde hända, att hon ej mer träffade der någon fader, moder eller annan anförvandt i lifvet. När de derigenom fått henne att gråta rätt på allvar, uppträder åter någon, som bjuder till att trösta henne, ber henne kasta sitt öga på den ståtliga brudgumen och beskrifver hans goda egenskaper och den välmåga, i hans hus väntar henne.
24 Runon. 790 vr.
Denna runo upptages af råd för den blifvande unghustrun, huru hon skall förhålla sig och förrätta sina sysslor så, att svärmodren, mannen och andra skola blifva nöjda med henne. Slutligen berättar en gammal tiggargumma om sitt öde såsom flicka och svärdotter, samt huru hon råkat i sitt närvarande usla tillstånd.
25 Runon. 500 vr.