Brudgummen rådes och varnas att bemöta den nu af sina föräldrar öfvergifna med godhet och ömhet. Derpå följa brudens afskedssånger, hvilka, då de aldrig vilja taga slut, afbrytas af den redan länge resfärdiga Ilmarinen, i det han lyfter bruden i släden och far åstad. I bröllopsgården blef nu stor sorg och saknad efter den "bortlockade dufvan", men dufvan sjelf flög öfver berg och dal till lockfogelns bo.
26 Runon. 710 vr.
Nu följer i ordning att omtala det väntade unga parets och brudskarans ankomst till Ilmarinens hem och mottagning derstädes samt, hvilka tillställningar der blifvit gjorda, och huru alla välplägades. Upprymd af ölet begynnte Wäinämöinen sjunga och likasom förut i Pohjola slutade han sin sång med att tacka värden och värdinnan, hvarjemte han med några loford prisade brudsvennen och brudtärnan äfvensom det öfriga bröllopsfolket. Ännu på hemvägen från bröllopsstället sjöng han sina sängar, så uteslutande intagen af dem, att han ej gaf akt på vägen, utan körde sin släde sönder mot en sten; hvilket sedan gaf honom mycket bestyr, förrän han fick sig en ny.
Med episka mellanslag på sina ställen, är diktarten så i denna som i de närmast föregående fyra runorna lyrisk.
27 Runon. 780 vr.
Som i det föregående (21:sta runon) blifvit omnämdt, blef Lemminkäinen icke bjuden på brölloppet i Pohjola. Detta förtröt honom till den grad, att han ändock beslöt fara dit, om ej för annat, så för att hämnas sin skymf; ty för annat kunde han ej anse det, när till och med alla tiggare och inhysingar voro bjudna framför honom. Pohjola-värdinnan hade fruktat för något sådant och derföre förtrollat vägen för honom, hvaraf Lemminkäinen dock icke skulle vetat, om ej hans visa moder gjort honom uppmärksam derpå. Modren afrådde honom från hela färden och frågade, huru han dock kunde begifva sig till Pohjolas bröllop, når han ingen bjudning fått. Lemminkäinen svarade öfvermodigt:
"Tuoss' on kutsut kuunikuiset,
Airuhut alinomaiset,
Miekassa tuliterässä,
Säilissä säkenevässä".
det vill säga:
Jag har ju en evig bjudning,
En, som ständigt på mig manar,
Här vid sidan i mitt eldsvärd,
I dess blixtomhvärfda klinga.
När han sedan försedd med svärd och båge och för öfrigt i full krigsrustning begifvit sig på färden och kommit fram ett stycke af vägen, mötte honom en eldström tvärs öfver vägen; i strömmen var en brinnande holme och på holmen en brinnande örn, som frågade honom, hvart han ämnat sig. "Till Pohjola bröllopet, blef svaret, lemna nu bara väg åt mig!" "Du skall få en välbanad väg genom min strupe, svarade örnen, i min mage väntar dig ett präktigt gästabud." Lemminkäinen framtog nu några orrfjedrar, som han kort förut tagit upp vid vägen och gömt i sin väska, gnuggade dem emellan händerna och blåste dem ur sin hand i luften, då de i det samma förvandlades till lefvande orrar. Vipps flög örnen efter dem, och under tiden åkte Lemminkäinen fram sin väg, utan att örnen, när han återvändt från orrjagten, såg ens skymten af honom.