Sedan han åter tillryggalagt ett stycke väg, låg för honom ett brinnande svalg, som sträckte sig tvärs öfver vägen från öster till vester, och hvilket åt hvardera hållet tycktes vara utan ända; det var upp till brädden fylldt af glödheta stenar. Genom böner till öfverguden, Ukko, utverkade Lemminkäinen sig ett häftigt snöfall, som afkylde stenarne så, att han utan den ringaste skada kunde färdas öfver, och han kom derpå utan något vidare hinder fram till ändan af Pohjolas långa tåg, hvarest en varg och en björn stodo honom till mötes, så att han måste stadna. Han tog då ur sin väska en ulltapp, gnuggade den mellan händerna och blåste derpå, då den på stället förvandlades till en fårhjord. Odjuren, när de sågo fårhjorden, sprungo från sin post efter den, och Lemminkäinen slapp fram till Pohjolas gård, kring hvilken ett högt gärde af ormar och ödlor var uppfördt. Dessa ansåg han dock ej vara farligare, än att han med knifven i handen gick löst på dem, ref upp gärdet och trängde sig igenom. Men nu låg i hans väg tätt vid porten en jätteorm, af mer än en vanlig timmerstocks längd och tjockare än en portstolpe; den var försedd med hundra ögon och tusen tungor, hvart öga stort som ett såll och hvar tunga af ett spjutskafts längd. Förgäfves läste Lemminkäinen tjusningsorden, ormen brydde sig ej det ringaste derom; hvarföre han måste gripa till kraftigare ord, ormens ursprungsord och andra besvärjelser, för hvilka ormen slutligen måste ge vika.

28 Runon. 420 vr.

Lemminkäinen steg öfvermodigt in i Pohjolas stuga och frågade, sedan han först gjort en knapphändig helsning, om det fanns korn för hästen, och öl för mannen. Värden svarade, att gården nog skulle räcka till att stå uppå för hästen åfvensom att dörrvrån kunde herbergera dess husbonde. "Min fader brukade ej fordomdags stå i dörrvrån", sade Lemminkäinen, gick i detsamma upp och satte sig, så att bänken svigtade under honom. Sitt öfvermod visade han sedan på flere andra sätt i Pohjolas stuga: hvarföre värden till slut frågade honom, hvad han hade att göra hos dem; ingen hade dock bedt honom dit. "Den bjudne gästen kan vara god nog, svarade Lemminkäinen, men ännu bättre är den icke bjudne: han dricker ej för intet". Derföre begärde han att få köpa öl, hvilket den tiden måtte hafva ansetts såsom en stor skymf för gästfriheten, efter värden deraf blef så uppbragt, att han grep till sin trollkonst och framsjöng en hel sjö på golfvet, sägande: "der har du att släcka din törst med, dra nu i dig den der floden!" Men Lemminkäinen besvarade värden med att framsjunga en oxe, som begynnte dricka vattnet, och värden framtrollade åter en varg för att uppäta oxen. Så togos de länge med hvarandra, under det harar, hundar, ikorrar, mårdar, räfvar, höns och hökar framtrollades än af den ene, än af den andre. När värden slutligen märkte, att Lemminkäinen var honom öfverlägsen i trollkonster, grep han till sitt svärd och manade ut honom. Lemminkäinen svarade: "väl har mitt svärd af hårda hufvudskallar fått några skråmor i bettet, men ändock vill jag mottaga utmaningen; min fader fruktade aldrig att mäta svärd med hvilken som helst, och det anstår ej sonen att förringa sin faders anseende".

"Sanoi Lieto Lemminkäinen:
Mitä minun on miekastani,
Kun on luissa lohkiellut,
Pääkasuissa katkiellut!
Vaan kuitenki, kaikitenki,
Kun ei nuo piot paranne,
Mitelkämme, katselkamme,
Kumman miekka mieluhumpi:
Eip' ennen minun isoni
Miekka mittoja varannut,
Pojastako polvi muuttui,
Arvo tuattoni aleni."

Derpå mättes klingorna, och då Pohjola värdens var en hårsmån längre, tillkom honom hedern af första hugget. Bråd på saken begynnte han genast taga ut sin rätt, men huru han svängde svärdet, slog han af en sparre i taket, men sin motståndare kom han icke åt. Då sade Lemminkäinen: "hvad ondt har sparren gjort dig, att du så grymt hugger på den? Snart kunde du förderfva hela stugan, och som vi dessutom skulle komma att nedsöla golf och bänkar med blod, så låt oss gå ut på backen; bloden tager sig mycket bättre ut på drifvan." Så gingo de att fortsatta striden på gården. En kohud utbreddes på stället, och på den skulle kämparne hålla sig under striden. Afven här bjöd Pohjola värden förgäfves till att träffa Lemminkäinen och fortfor med sina hugg, ehuru denne påminnte honom att turen att slå nu redan kunde vara hans. Då bröto eldslågor fram ur Lemminkäinens svärd, och ett rodnande återsken af lågorna föll på Pohjola-värdens hals. "Din hals är ju röd som himmeln om morgnarne", sade Lemminkäinen och förorsakade derigenom ett ögonblicks uppehåll hos den andre, hvilket han begagnade till sin fördel och högg derunder med ett enda tag hufvudet af honom. Derifrån gick han in och begärde vatten att få tvätta sina händer från blod, men fann det snart vara rådligast att lemna Pohjola, helst folket redan höll på att samla sig, för att hämnas.

29 Runon. 860 vr.

När Lemminkäinen sedan kom ut på gården i Pohjola, för att sätta sig i släden och fara hem, fann han sin häst förvandlad till sten och släden till en videbuske. Här var ej mycken tid att besinna sig, hvarföre han i hast förvandlade äfven sig sjelf till en örn och höjde sig i luften, för att flyga hem. Till följd af sin ovana att färdas i luften kunde han ej hålla rigtig kosa, utan kom så högt, att solen säkert förbrännt honom, om ej Ukko på hans böner omhöljt honom med ett dimmigt moln. Engång kom han under flygten att se bakom sig och fann sig vara förföljd af en grå falk, hvars ögon ut och in liknade den nyss för hans svärd fallne Pohjola värdens. Falken ropade till honom och frågade, om han drog sig till minnes deras fordna strid. Lemminkäinen gaf åt falken till gensvar:

"Havukkani, lintuseni!
Käännäite kohin kotia,
Sano tuonne tultuasi
Pimeähän Pohjolahan:
Kova on kokko koprin saaha,
Koprin saaha, kielin syöä."

det vill saga:

Du min falk, min vackra fogel!
Vänd du om till hemmets trakter,
Och berätta, när du kommit
Fram till Pohjola, det mörka,
Säg: att svårt var örnen fånga,
Att han var för sträf att ätas.