Hemkommen berättade Lemminkäinen för sin moder, att han dödat värden i Pohjola, och att han nu måste fly undan för Pohjola folket, som snart skulle infinna sig för att utkräfva hämd. På tillfrågan, hvar modren nu skulle anse det vara bäst för honom att gömma sig, svarade hon sig väl känna en ort, som aldrig ännu blifvit hemsökt af svärdet, men ville ej säga, hvar den låg, förrän sonen gifvit henne sitt löfte att ej på hela sextie år draga ut i härnad. Lemminkäinen tyckte dock, att han kunde litet afpruta på den långa terminen, och lofvade att ej på de två närmast följande åren gå i något krig, hvilket han äfven eljest ej så särdeles efterlängtade; ty sade han:
"Viel' on haavat hartioissa,
Syvät reiät ryntähissä
Entistäkin iloista,
Muinaisista melskehistä,
Suurilla sotakeoilla,
Miesten tappotantereilla".
d.v.s.
Sår har jag ännu på skuldran,
Flere djupa hål på bröstet
Efter förra glädjelekar,
Fordna bullersamma bragder,
På berömda härnadsfärder,
På de fält, der männer dödas.
Nu bad modren honom fara öfver nie hafsfjärdar till en holme, der äfven hans fader fordomdags någon tid lefvat, när han under någon svår ofred nödgats fly undan för fienden. Med vemodig känsla lemnade Lemminkäinen sitt hem och bad modren svara åt Pohjola männerna, när de skulle komma för att söka honom, att hon sist sett honom hemma, kort efter det han fällt en sved, hvilken sedan dess hunnit besås, bära skörd och blifva skuren. Utrustad med tillräcklig vägkost seglade han af och kom lyckligt fram till ön.
På en utskjutande udde suto flera af öns flickor och skådade utåt det blå hafvet, väntande sina bröder, fäder eller fästmän hem från fremmande länder.
"Katselevat, käänteleivät,
Silmät päin sinistä mertä;
Kenpä vuotti veljeänsä,
Kenpä taattoa tapailil
Se vasta toella vuotti,
Joka vuotti Sulhoansa."
När de nu på afstånd varsnade något, som liknade ett fartyg, hoppades de, att något af deras egna skepp skulle återvända från fasta landet och gladdes i hågen! men snart märkte de, att det var ett fremmande fartyg, som lade till stranden. Lemminkäinen kom och frågade, om han kunde få rum att lefva på deras ö, sedan han sett sig tvungen fly från sitt hemland. Flickorna svarade, att på deras ö nog fanns både slott och gårdar, hvilka skulle skydda honom. Men när han sedan frågade, om han der kunde få någon egen jordlapp att uppodla, svarades, att all mark redan var skiftad mellan egarena (saaren maat saroin jaettu, pellot pystöin mittaeltu). Ännu frågade han, om det kunde roa dem att höra honom sjunga, hvartill de med en mun jakade. Der sjöng han då vackra sånger för dem, och flickorna hörde honom med beundran, tills de slutligen förde honom upp till sina hem. Gästfritt bemött, hvart han kom, lefde Lemminkäinen hela tre år på ön och kom derunder allt mer och mer i flickornas ynnest. Denna hans framgång förtröt dock öns karlar, så att de slutligen beslöto att ombringa honom. Till sin lycka märkte Lemminkäinen i tid, hvad som var å bane, och lemnade hastigt ön till flickornas stora bedröfvelse, hvilka länge greto efter honom på stranden.
Medan han nu for på hafvet, uppstod på tredje dagen en så häftig storm, att den skakade sönder hans fartyg. Simmande uppnådde Lemminkäinen en udde, på hvilken fanns ett hemman. Der bemöttes han gästfritt, och sedan han berättat om sitt olyckliga skeppsbrott gaf man honom ett nytt fartyg, med hvilket han styrde till hemmets stränder, dem han på tre år ej skådat. Men huru var det nu icke annorlunda, än för tre år sedan! Stränderna voro väl desamma, som då, men på det ställe, der gården stått, växte nu frodig ungskog.
Tunsi maat on, tunsi rannat,
Tunsi vanhat valkamansa,
Ei tunne tuvan sioa,
Eikä aittasen aloa.
Jo tuossa tuvan sialla
Nuori tuomikko tohisi,
Männikkö tupamäellä,
Katajikko kaivotiellä.