Med vemodsfullt sinne skådade Lemminkäinen omkring sig och utbrast:

Tuoss' on lehto, jossa liikkuin,
Kivet tuossa, joilla kiikuin,
Tuossa nurmet nukkeroimat,
Pientarehet piehtaroimat;
Missäp' on tutut tupani,
Kussa kaunihit katokset?

d.v.s.

Der i lunden förr jag dröjde,
Klängde der på dessa stenar,
Lekte ofta der på lindan,
Tumlade på åkerrenen;
Men hvar är den kända gården,
Hvar de takförsedda husen?

Det, som öfver allt annat qvalde Lemminkäinen, var, att han ej visste det ringaste om sin gamla moders öde, antingen hon lefde eller var död, hvilket sednare han dock fruktade skulle vara fallet. Medan han gick och gjorde sig svåra förebråelser för sitt fordna öfverdåd i Pohjola, hvilket varit den första anledningen till allt detta, märkte han i ljungens toppar liksom spår efter någons gång. Han begaf sig att vandra åt det hållet, kom i en djup skog och fann der i skygd af några granar ett hybble emellan tvenne klippor och sin moder lifslefvande derinne. "O att du, min goda moder! dock ännnu lefver", utbrast Lemminkäinen; "jag fruktade, du redan vore död, och höll på att gråta ögonen ur mig". Modren berättade nu, huru Pohjolafolket kort efter hans afresa kommit och uppbrännt deras boning, och huru hon sjelf med möda sluppit undan och alltsedan bott i detta usla näste. "Sörj icke öfver den brända gården, sade Lemminkäinen, snart skall jag uppbygga en ny, mycket bättre än den förra, och sedan jag gjort det, skall jag förstöra hela Pohjola". Derpå omtalte han, huru han högst angenämt tillbringat sin tid på den aflägsna ön, hvarest han haft öfverflöd på allting. Blott det var ledsamt, sade han, att han måste hålla sig undan för flickorna, liksom vargen håller sig undan för fåren och höken ej törs närma sig en hönsskock.

"Siit' oli paha elämä,
Piti piiltä piikasia,
Kun suet sikoja piili,
Havukat kylän kanoja".

30 Runon. 440 vr.

Lemminkäinen vistades derpå någon tid hos sin moder och umgicks med tanken att, så snart möjligt blefve, hämnas på Pohjolafolket. Han erinrade sig nu en gammal krigskamrat vid namn Tiera, uppsökte honom och sade: "kommer du ännu ihåg, du min bepröfvade vän Tiera, hvilka krigsbragder vi fordom vid hvarandras sida utförde, huru vi härjade byarne och fällde hvarenda man i dem". Tieras föräldrar, bröder och systrar, som anade, det nu skulle gälla någon ny tillämnad krigsfärd, inföllo: "icke har Tiera nu tid att följa dig ut i krig, han har nyss gift sig, och ingalunda ännu hunnit tillräckligt smeka sin unga hustru". Men Tiera sjelf, när han hörde talas om krig, brydde sig hvarken om hustru eller de andra, utan rustade sig genast och stod snart färdig att följa med Lemminkäinen. De begge hjeltarne stego om bord och begåfvo sig ut, för att bekriga Pohjola. Men Pohjola värdinnan, som fått kunskap om detta deras företag, skickade emot dem sin fosterson, Kölden, som bedref saken så, att fartyget frös fast i en alntjock is, der det måste lemnas. Med möda räddade sig Lemminkäinen sjelf ur köldens klor och slapp till närmaste land, som var en öde, obebodd trakt, der han led mycket ondt. Om hans kamrat Tiera nämnes ej, huruvida äfven han lyckades rädda sig eller blef ett offer för kölden, och det då till straff för sin oartighet mot den i hemmet qvarlemnade unga makan. I denna runo förekomma åter så magiska som lyriska inblandningar.

31 Runon. 430 vr.

Det var en moder till tre söner, hvilka ödet redan som unga skilde från hvarandra. En kom till Ryssland och uppväxte der till en handelsman, en annan kom till Karjala och kallades Kalervo, den tredje blef hemma och fick namnet Untamo. Untamo råkade i tvist med sin broder Kalervo om fiskevatten och andra egor, hvilken tvist efter några föregångna slagsmål slutades så, att Untamo med en hop folk anföll sin broder och hotade nedgöra allesamman. Kalervo var ej beredd på detta öfverfall, hvarföre han med hela sitt hus tog till flykten.[22] Untamo fann vid sin framkomst huset tomt med undantag af ett nyssfödt barn, som man i brådskan qvarglömt. Untamo tog barnet ur vaggan och begaf sig dermed hem, sedan han förut uppbrännt Kalervos gård. Barnet, som tycktes vara endast några dagar gammalt, kallades Kullervo, och var redan så obändigt, att det sönderref sin linda och hjelpte sig sjelf upp på täcket. Untamo fröjdades i sitt sinne och sade: "af denna gosse får jag med tiden en träl, som ej aflåtes för små summor". Hans fröjd var icke långvarig, ty efter några månader hörde han gossen tala för sig sjelf: "skulle jag blott växa litet till, så skulle jag nog hämnas min faders och moders död"; han visste ej, att de undkommit, utan trodde, att de blifvit ihjälslagna. När Untamo hört, hvad gossen förehade i sinnet, beslöt han att dränka honom och lät i sådan afsigt kasta honom i sjön. Men detta bekom honom ej värre, än att han tre dygn derefter fanns helt oskadd sittande på vågen. "Vänta", tänkte Untamo, "efter vattnet ej rår öfver dig, skall väl elden göra det". Han lät nu tillreda ett stort bål af näfver och torrved, lägga gossen derpå och antända bålet. Hela tre dygn brann det med låga, och när man derefter gick att närmare betrakta stället, fanns gossen sitta midt ibland de glödande bränderna och med en stake i handen maka dem närmare till hvarandra, för att få dem att brinna så mycket bättre. När ej ens elden rådde öfver Kullervo, beslöt Untamo låta hänga honom i en ek. Tredje dagen, sedan gossen blifvit hängd, bad han sin träl gå och se till, om han ens nu vore död. Trälen återkom med underrättelse, att Kullervo ännu var lifslefvande och med en sticka i handen höll som bäst att rista figurer af spjut, svärd och krigsmän i trädet. Nu visste Untamo ej mer någon råd, huru han skulle blifva af med gossen, och beslöt derföre att använda honom vid arbete. Först sattes han att vagga ett barn, men han dödade barnet och brände upp vaggan. Derpå skulle han fälla en sved, han gick då till Untamos bästa timmerskog, nedhögg den och förbannade marken, så att ej någon växt skulle trifvas på den. Untamo skickade honom nu att gärda, men äfven detta arbete verkställde han ej honom i lag. Han lemnade nemligen ingen öppning i gärdet och lade det eljest så högt, så att han till störar använde de längsta granar. Ännu försökte Untamo att låta honom tröska, men äfven dertill befanns han vara oduglig, ty han tröskade både halm och korn till bara pulver. Slutligen beslöt Untamo att sälja bort honom. "Han kan just vara passlig till att trampa smeden Ilmarinens bälg", sade han och bjöd honom åt Ilmarinen, hvilken ock för något uselt jernskräp köpte honom.