32 och 33 Runon. 520 och 290 vr.

Det var om våren, då boskapen första gången släpptes ut på bete, som Kullervo kom i Ilmarinens hus. Ilmarinens hustru släppte ut sin boskap med sedvanliga böner till luftens, skogens, markens, gräsväxtens, sommarns, sunnanvindens och andra gudomligheter för boskapens välgång och trefnad.[23] Deri gjorde hon väl, att hon läste sina böner; ty kanske vi nu eljest ej skulle ega någon kunskap om dem. Äfven deri gjorde hon rätt, att hon åtvarnade björnen att ej komma för nära hennes kor, så litet det ock föröfrigt hjelpte henne, såsom snart kommer att erfaras. Men en sak var det, som hon kunnat låta vara ogjord, och det var följande. Hon ville roa sig på Kullervos bekostnad och bakade en sten in i brödet som hon gaf åt honom till vägkost. När Kullervo på dagen skulle skära sig en skifva af brödet skar han sin knif i den fördolda stenen. Begabbandet åsido, gick det honom så mycket mer till sinnes, som knifven var hans enda arf efter hans föräldrar; men runon lemnar ingen upplysning derom, huru han kommit sig ens till detta arf, antingen han upphittat den bland ruinerna efter den uppbrända gården, eller ock fått den genom någon annan händelse. Nu uppmanades han af både korp och kråka att till hämnd för värdinnan drifva hennes kor i ett sankt kärr och hopsamla en hjord af vargar och björnar, dem han skulle föra till gården. När värdinnan sedan efter vanligheten kom att mjölka dem, skulle dessa nog utkräfva hämnden. Så skedde afven: när värdinnan med stäfvan i handen kom att mjölka, blef hon så illa sargad af odjuren, att hon kort derefter afled.

34 Runon. 240 vr.

Efter denna illbragd tordes Kullervo ej längre qvarstadna hos Ilmarinen, utan packade sig bort, förrän smeden, som sysselsatte sig i smidjan, visste det ringaste af, hvad som händt hans hustru. Först då, när Kullervo redan var långt borta, kom Ilmarinen och fann sin hustru död på gården. Skulle han ock eljest kunnat få lust att hämnas, så blef han nu dock så betagen af sorg och bedröfvelse, att han ej hade sinne för något annat. Kullervo åter vandrade flere dagar å rad i ödemarken och klagade öfver sitt öde, att så snart efter sin födelse hafva förlorat fader och moder, och att nu öfvergifven af alla nödgas kringirra i skogen och utan det ringaste tecken till ett hem, något som dock alla andra menniskor hade. Under det han så jemrade sig, upprann hastigt i hans sinne tanken att fara till Untamo och uppbränna hans gård, för att derigenom hämnas sin faders och moders förmenta död. Under färden mötte honom den blåmantlade skogsfrun och frågade hvart han ernade sig. Kullervo svarade, att han begaf sig till Untamo, hvars gård han ville bränna upp till hämnd för sin faders och moders död. "Din fader Kalervo lefver ju ännu", sade skogsfrun, "och likaså din moder", och på Kullervos tillfrågan, hvar de då vistades, svarade hon: att deras boning stod på stranden af en fiskrik insjö vid Lapplands vidsträckta gräns; han skulle i två dagars tid vandra åt nordvest, då skulle honom möta ett högt berg, det skulle han lemna åt högra handen och fortsätta färden, derpå skulle han komma till stranden af en flod och följa längsefter den ända till sjön, der han på yttersta ändan af en lång och smal udde skulle finna sin faders och moders boning. Kullervo glömde hela Untamo färden och begaf sig genast åstad, för att efter skogsfruns anvisning uppsöka sina föräldrar, dem han ock verkligen fann efter beskrifningen. Föräldrarne igenkände honom naturligtvis icke, så deras son han ock var, förrän han tillkännagifvit sig och sagt, att han var samma gosse, som af Untamo karlarne blifvit funnen i vaggan och bortförd, då han ej var längre än sin moders slända. Modren blef mäkta glad att återfå en son, hvilken hon så lång tid begråtit såsom död. "Jag hade fyra barn", berättade hon sedan, "två söner och två döttrar. Af dem förlorade jag under kriget ena sonen och den andra dottern sedermera, utan att jag vet, hvart hon kommit. Sonen återfick jag i dig, men dottern får jag väl aldrig se. I flera dagar sökte jag i skogen den försvunna, steg slutligen upp på ett högt berg och ropade af alla krafter efter henne; men intet annat svar fick jag, än hvad höjderna och skogarne rundtomkrig genljödo, att hon alldrig mer skulle återkomma."

35 Runon. 340 vr.

Kullervo stadnade nu hemma hos sina föräldrar och hjelpte till med gårdens arbete, ehuru den tidigt hos fremmande erhållna vanan att göra allting förvändt ej ville öfvergifva honom. Fadren sade då till honom: "icke har jag stor nytta af dig här hemma, men kanske du är gagneligare för resor; far då derföre och betala vår skattespanmål". Kullervo satte sig i slädan, reste af och gjorde afbetelningen. Under återfärden begynnte han kurtisera alla flickor, han vid vägen mötte — detta dock med ingen framgång, förrän han redan kommit närmare hemmet. Der träffade han åter en flicka med tennbrisk på bröstet och bad henne stiga i sin släda. När flickan ej gjorde det godvilligt, ryckte han henne till sig med våld och fick henne genom små skänker snart öfvertalad. Flickan frågade slutligen efter hans härkomst och tillade dervid: "kanhända är du en nog högbördig man". "Jag är ej särdeles hög- eller lågbördig", svarade Kullervo, "utan midtemellan begge, ett olycksbarn till fadren Kalervo; nämn nu också du din slägt, af huru hög börd du är!" "Också jag", svarade flickan, "är hvarken hög- eller lågbördig, utan midtemellan begge, ett olycksbarn till densamma fadren Kalervo". Derpå omtalade hon, huru hon förvillats i skogen, der hon varit för att plocka bär. Så snart hon slutat den korta berättelsen, sprang hon ned i en brusande fors och slutade der sitt lif. Kullervo kanske hade gjort detsamma, men han hade redan haft nog af sin egen syster, utan att hafva lust att ännu i döden följa henne; ej ens i den af skyvärda släden ville han mer sitta, utan slet i förtviflan hela redet sönder, satte sig på hästryggen och red hem det fortaste han kunde. Der omtalade han den fasaväckande händelsen och eftersinnade blott, hvilketdera han nu skulle göra, antingen gå och låta sig sönderslitas af vilddjur eller dränka sig. Modren afrådde honom från båda delarne och tyckte, han hellre kunde i någon ödemark lefva afskild från alla menniskor och vänta, att tiden skulle gifva honom något lugn. "Men nu", inföll härvid Kullervo hastigt, "gör jag hvarken det ena eller andra, utan att dessförinnan hafva betalt Untamo för allt det goda, jag sjelf och min slägt fått erfara af honom".

36 Runon. 350 vr.

Inga betänkligheter, att Untamofärden kunde slutas olyckligt, afhöll nu Kullervo från företaget, såvida han just fröjdade sig i hoppet, att äfven sjelf omkomma dervid och sade:

"Soma on sotahan kuolla,
Kaunis miekan kalskehesen,
Sorea sotainen tauti:
Äkin poika pois tulevi,
Potematta pois menevi,
Laihtumatta lankeavi".

d.v.s.