Skönt det är att dö i striden,
Skönt att falla under svärdsklang,
Ha ett slagfält till sin sjukbädd.
Hastigt ryckes mannen hädan,
Tärs ej länge på sitt läger,
Magrar icke af för döden.
Så rustade han sig ut, tog afsked af fader, broder och syster, och frågade, om de skulle sörja öfver honom, när ryktet snart förkunnade hans död. Nog kalla svar fick han af dem: ingen af dem sade sig fråga efter honom, antingen han dog eller blef vid lifvet. Då vände han sig sist till sin moder och gjorde samma fråga till henne. "Du känner då icke modershjertat", svarade hon, "visst sörjer jag öfver dig och gråter så, att snön på gården skall uppsmältas af mina tårar, gräset uppgro på stället och rinnande bäckar bilda sig i gräset".
Lumet itken iljeniksi,
Iljenet suliksi maiksi,
Sulat maat vihottaviksi,
Vihottavat viereviksi.
Så for han af; men ödet hade nu lagt sin hand tung ej allenast öfver honom, utan öfver hela Kalervos slägt. Kort efter hvarandra dogo de qvarblefne, först fadren, sedan brödren och systern och sist modren. Kullervo fick under färden till Untamo underrättelse om de hastiga, på hvarandra följande dödsfallen, men återvände ej hem, förrän han utfört sitt förehafvande och huggit ner hvar enda en käft hos Untamo samt lagt hans gård i aska. Då först vande han åter och fann vid sin hemkomst, att allt beklagligtvis var sannt, hvad ryktet redan vetat beratta. Stugan var öde och kall, stranden utan någon båt, och förstörelse mötte honom öfverallt, dit hans ögon föllo. Endast en svart hund fann han ännu lefvande på stället, och begaf sig med den ut i skogen för att skjuta sig något till föda. Men på denna skogsfärd kom han till samma ställe, der han förfört den okända systern. Hela stället, gräset på marken och ljungens blomster voro ännu i den djupaste bedröfvelse, och jemrade sig öfver den grufliga tilldragelsen. Då drog Kullervo ut sitt svärd, betraktade det en stund och frågade, om det hade lust att mätta sig med skuldbelastadt kött och blod. Svärdet anade genast, hvart frågan syftade, och svarade:
"Miekka varsin vastoavi:
Miks' ei mieleni tekisi,
Syöä syyllistä lihoa,
Viallista verta juoa;
Syön lihoa syyttömänki,
Juon verta viattomanki".
d.ä.
Svärdet lemnade till gensvar:
Hvarför skulle jag då icke
Skuldbelastadt kött förtära,
Dricka brottsligt blod så gerna,
Som jag skuldfritt kött förtärer,
Med obrottsligt blod mig mättar.
Då tryckte Kullervo fästet fast i marken, vande udden mot sitt bröst, störtade sig af alla krafter hastigt emot den hvassa udden och blef liggande liflös på stället. När Vainämöinen sedan fick höra omtalas Kullervos ömkliga slut, varnade han allt folk att ej på ett förvändt sätt hos fremmande sköterskor uppfostra sina barn. Han sade:
"Lapsi kaltoin kasvattama,
Sekä tuhmin tuuvittama,
Ei tule älyämähän,
Miehen mieltä ottamahan,
Vaikka vanhaksi eläisi,
Varreltansa vahvistuisi".
d.ä. ett barn som uppfostrats förvändt, som oförstån digt skötts i sin vagga, förblifver sedan oförståndigt och tolkar sig icke, om det ock blifver gammalt och fullväxt.