P.S. I hela Kalevala finnes ingen annan så tragisk person som Kullervo. Straxt efter födelsen råkade han i fiendens våld, som sedermera på mångfaldigt satt eftertraktade hans lif; äfven hos Ilmarinen ansåg värdinnan sig kunna drifva gäck med honom, och sedan han slutligen oförmodadt återfått sina föräldrar, hände honom det värsta missödet med den först försent igenkända systern. Äfven utan att ödets straffande hand (för denna misgerning) fallit öfver hela hans slägt, hade hans sinneslugn för alltid varit förspildt; men alla hans anhörigas död kunde ej annat än påskynda utförandet af det beslut, han redan förut synes hafva fattat, att göra af med sig, så snart han först hunnit hämnas på Untamo. Huru samtiden ansåg hans skuld i och för sig, framlyser i runorna utan några förklaringar, äfvensom huru den betraktades i Kullervos omständigheter. Af de ord, Wäinämöinen till slut fäller om saken, finner man, att skulden ytterst hvälfves på den förvända uppfostran, han i barndomen erhållit, och råkar således mindre Kullervo sjelf, än Untamo, eller ock hans föräldrar, hvilka ej hade bättre försorg om honom, än att han kom till det onaturliga uppfostringsstället. — Föröfrigt inhemtar man af Kullervo runorna, till hvilka följder — tvänne slägters totala undergång — en i början obetydlig tvist kan föranleda.
37 Runon. 250 vr.
I de närmast föregående sångerna omtaltes, huru Kullervo genom sin illpariga hämnd bragte Ilmarinens hustru om lifvet. Sedan Ilmarinen under sin djupa bedröfvelse en hel månads tid bortglömt smidja och hammare, företog han sig slutligen att smida sig en brud af guld och silfver. Efter åtskilliga misslyckade försök fick han den gyllne bruden färdig, men kunde ej få lif i henne.
"Jalat laati neitoselle,
Jalat laati, käet kuvasi,
Eipä jalka nouse'kana,
Käänny' käet syleilemähän.
Takoi korvat neitoselle,
Eipä korvat kuule'kana;
Niin sovitti suun sorean,
Suun sorean, sirkut silmät,
Ei saanut sanaa suuhun,
Eikä silmähän suloa."
d.v.s.
Gjorde fötter sen åt jungfrun,
Fötter gör och händer formar;
Foten höjs dock ej från marken,
Handen sträcks ej till ett famntag.
Öron smidde han åt jungfrun,
Men de blefvo utan hörsel;
Prydlig mun åt henne bildar,
Prydlig mun och vackra ögon,
Men han fick ej ord i munnen,
Ej behag och lif i ögat.
Ilmarinen lät dock ej afskräcka sig af allt detta, utan sedan han badat sig väl från sot och gullslagg, tog han guldjungfrun bredvid sig till natten. När han morgonen derpå vaknat, fann han den sidan, med hvilken han låg vänd åt jungfrun, vara helt stel och kall som is, hvaremot den frånvända sidan var nog varm. Nu var det slut med hans tålamod, och mången annans skulle säkert ej hafva räckt ens sä länge; han begaf sig nu med bilden till Wäinämöinen. Så snart W. sett den, frågade han: "i hvad afsigt kommer du hit med det der vidundret af guld?" Ilmarinen svarade, att han ämnat gifva guldjungfrun till en evärdelig maka åt Wäinämöinen; hvarpå denne utlät sig:
"Tunge neitosi tulehen,
Tao' kaikiksi kaluiksi!
Tahi vie' Wenäehelle,
Saata' Saksahan kuvasi,
Rikkahien riian naia',
Suurien soan kosia';
Ei sovi' minun su'ulle,
Ei minullen itselleni,
Naista kullaista kosia',
Hope'ista huolitella."
d.v.s.