Stoppa du din mö i ässjan,
Smid deraf dig ett och hvarje!
Eller henne för till Ryssland,
Skicka bort din bild till Tyskland,
Till de rikas giftastvister,
Till de stores giljarstrider;
Ty min slägt det anstår illa,
Passar för mig sjelf ej heller,
Fria till en gyllne jungfru,
Trakta efter brud af silfver.
Runon slutar med varningar af Wäinämöinen till hans efterkommande att ej fika efter guldbruden; ty:
"Kylmän kulta kuumottavi, vilun huohtavi hopea" — d.ä. Guldets rodnad värmer icke, kallt är silfret, fast det lyser.
38 Runon. 320 vr.
När försöket med guldbruden tagit sig så illa ut, beslöt Ilmarinen att fara till Pohjola, för att fria till sin omkomna hustrus yngre syster. Der lofvades honom ingen brud mer; och Pohjola-värdinnan sade sig hafva gjort nog illa, då hon gifvit honom sin äldre dotter. Öfver detta afslag och annan smälek, som honom vederfors i Pohjola, vredgades Ilmarinen, fattade tag i den begärda flickan, bar henne i släden, satte sig sjelf bredvid henne och gaf sig att kuska af. Under färden hemåt fick han af flickan ej ett vänligt ord till svar på sina smekningar; hvartill ännu kom, att han på nattlägerstället i någon by vid vägen tyckte sig märka, att hon förmycket gynnade någon annan. Då uppsteg hos honom en vild svartsjuka, och han ämnade med sitt svärd nedstöta henne; men svärdet, anande hvad han hade i sinnet, sade sig ej vara skapadt att förgöra qvinnor. Ilmarinen afstod då från sin föresats och påminnte sig några trollord, med hvilka han förvandlade den olyckliga flickan till en måse. Som sådan flög hon långt ut på sjön och slog sig ned på en klippa, för att skräna. Ilmarinen åter satte sig i släden och åkte hem. När Wäinämöinen sedan träffade honom och frågade efter orsaken till hans dystra sinnesstämning, samt huru Pohjola folket mådde, svarade han förtrytsamt: att ingen nöd gick på Pohjola, så länge Sampo, orsaken till allslags välstånd, fanns på stället. Derjemte berättade han om utgången af sitt frieri derstädes.
39 Runon. 430 vr.
Ehuru Ilmarinen tviflade, att Sampo någonsin kunde fås från Pohjola, ingick han dock på Wäinämöinens förslag, att fara dit i afsigt att bortröfva Sampo, och smidde för denna färd åt Wäinämöinen ett underskönt svärd, hvarpå han afbildat sol, måne och stjernor jemte åtskilliga djur, och det så naturligt, att man trodde sig höra den på det samma afbildade hästen gnägga, hunden skälla och katten jama. Wäinämöinen gaf deremot efter för Ilmarinens enträgna önskan att fara landvägen, och begge gingo ut i skogen att leta efter häst. De hade ej hunnit långt, förrän de hörde någon gråtande röst på stranden; och när de närmat sig, funno de, att det var en båt, som gret och jämrade sig. På tillfrågan, hvad det var, som kom åt honom, svarade båten:
"Vesille venosen mieli
Tervaisiltaki teloilta,
Mieli neion miehelähän
Korkiastaki ko'ista".
d.v.s.
"Båten längtar ut på hafvet,
Står han än på tjärad bäddning;
Jungfrun vill till mannens boning
Äfven från förnäma hemmet".