Derpå beklagade han sig öfver sitt öde att ligga på stranden och multna, under det andra fartyg flera gånger på sommaren fara ut och återvända fullastade med skatter. "Långt bättre dagar än nu", sade båten, "hade jag förut, då jag såsom reslig fura stod på höjden, då ikorrn dansade i min topp, och hunden skällde vid min fot". Afven Ilmarinen glömde nu vådorna af en färd till sjös och envisades ej längre; hvarföre båten oförtöfvadt utrustades med tillräcklig besättning, och färden företogs. När de kommit ett stycke fram, råkade Lemminkäinen se dem från stranden, der han som bäst timrade på en båt, och frågade: hvart de ämnade sig? Wäinämöinen svarade, att de ämnat sig ut till Pohjola, för att taga Sampo derifrån. "Låt då afven mig komma med på färden", bad Lemminkäinen; "jag är just rätta karlen, om så vore, att det skulle blifva fråga om slagsmål för den saken". Hans begäran bifölls utan någon invändning, endast det, tyckte Wäinämöinen, var öfverflödigt, att han medtog de färdigtäljda sqvättborden till sin tillämnade nya båt; men sedan Lemminkäinen påminnt, att de vid en lätt uppstående storm på hafvet väl kunde behöfvas, lät han honom hafva sin vilja och medtaga bräderna.

40 Runon. 340 vr.

I två dagar färdades de utan några tillstötande äfventyr; på den tredje dagen hade de att fara utför några forsar. Med gunstigt biträde af åtskilliga vattnets gudomligheter, hvilka hade att vårda om forsarne, och hvilkas hjelp man nu anlitade, gick äfven detta för sig, tills båten slutligen tvärstannade på ryggen af en ofantlig fisk. Lemminkäinen var genast färdig att med sitt svärd hugga i fisken, men plumsade dervid sjelf ned i vattnet, hvarutur Ilmarinen dock snart åter uppdrog honom. Dock kunde icke heller Ilmarinen genom svärdshugg få båten lös, hvarföre Wäinämöinen sjelf drog ut sitt svärd och afhögg fiskens hufvud, som han sedan lyftade upp i båten. Derefter styrde de till närmaste holme, der fisken kokades ock anrättades till en smaklig måltid. Men af dess stora käkben gjorde Wäinämöinen en kantele eller harpa, hvarpå sedan den ena och andra försökte sin konst att spela, utan att dock synnerligen lyckas deri.

41 Runon. 260 vr.

I denna sång beskrifves Wäinämöinens spel på den nya kantele, och huru allt, som rördes i luften, på marken och i vattnet, tillochmed sjelfva gudomligheterna, samlades omkring för att lyssna till den underbara musiken. Det fanns ej någon, som icke blef rörd till tårar af de ljufva tonerna, och äfven ur Wäinämöinens egna ögon framperlade stora, trinda tårar, hvilka tillrade ned på marken och vidare in i vattnet, der de sedan förvandlades till lysande perlor. En blåand, som simmade vid stranden, dykade nu ned och återbragte åtskilliga af dem såsom perlor, för att tjena till prydnad för konungar och evärdelig fröjd för höga herrar. För denna tjenst belönade W. anden med en silkeslen beklädnad — troligen densamma, han ännu bär.

42 Runon. 560 vr.

När sedan Wäinämöinen med sitt följe kommit till Pohjola och hotat bortföra Sampo hel och hållen, ifall Pohjola-värdinnan ej i godo ville dela den med honom, lät denna i hast uppbåda krigsfolk för att afstyra sådant. Wäinämöinen lät folket samlas, fattade sedan sin kantele och begynte spela, hvarmed han fortfor, tills de alla somnat. Derpå beströk han deras ögon med sömnvatten, så att de ej i hast kunde åter uppvakna. Med mycken ansträngning fingo de Sampo ur Pohjola kopparberg, under det Pohjola-värdinnan med allt sitt uppbådade manskap sof och drömde. När de sedan fått Sampo i båten och voro på återfärden, ansåg Lemminkäinen det vara tid för Wäinämöinen att sjunga. Men denne tyckte, att det var angelägnare att ro än sjunga. Ännu på tredje dagen, när Lemminkäinen ytterligare påminnte honom om att sjunga, sade han sig ej vilja göra det, förrän han såg sin egen gård och hörde knarrandet af egna gångjern. Men Lemminkäinen, för hvilken denna liksom all annan försigtighet var motbjudande, upphof trotsande sjelf sin röst till sång. Detta gjorde han så oskickligt, att en trana hastigt uppskrämd af sången flög öfver hafvet till Pohjola och gaf ännu der ett sådant nödskrik från sig, att folket i Pohjola uppvaknade ur den långa sömnen. Efter uppvaknandet fann Pohjola-värdinnan snart, att kopparberget var öppnadt och Sampo bortröfvad. I sin första nöd anropade hon dimmans beherrskarinna, U'utar (Udutar), att låta en tjock mist falla ned öfver hafvet, så att Wäinämöinen ej skulle hitta fram och bad derjemte en hafsjätte, Iku Turso, vräka omkull hans fartyg och återbringa Sampo till Pohjola. Skulle Wäinämöinen lyckas rädda sig från dem, så bad hon öfverguden, Ukko, utsända en storm, som skulle qvarhålla W. på hafvet.

Udutar hörde hennes bön och insvepte hafvet i en så stark mist, att W. på tre dygns tid ej såg det ringaste för sig. Då blef han ledsen, drog ut sitt svärd och högg dermed i vattnet, tills dimman förskingrades. Kort derefter hörde han ett starkt brusande tätt vid sidan af fartyget. Det var Iku Turso, som nu steg upp ur hafvet i afsigt att enligt Pohjola-värdinnans önskan kullvräka fartyget. Men förrän denne kom sig till att utföra sitt förehafvande, fattade W. tag i hans begge öron och kramade honom sä eftertryckligen, att han nöjd att slippa ur Wäinämöinens klor lofvade, att aldrig mer göra någon skada åt honom eller någon annan menniska. Kort derefter uppstod en den förfärligaste storm. Löfven sletos från träden och blomstren från marken, och blåsten upprörde hela hafvet till en mörja. Ilmarinen isynnerhet var illa deran, och trodde ej annat, än att deras sista timma var för handen. Wäinämöinen bad om hjelp af vattengudomligheterna, och Lemminkäinen, hvilket väl var det klokaste han kunde göra, fästade sina medtagna sqvättbord på båtens sidor. Antingen det nu kom sig af denna sidoförhöjning, eller att Wäinämöinens böner voro orsaken dertill, allt nog, båten uthärdade den häftiga stormen, hvilken dock förorsakade en stor förlust, i det W:s nya kantele bortrycktes ur båten och föll i sjön.

43 Runon. 430 vr.

Under det Wäinämöinen hade att kämpa mot mist, sjövidunder och storm på hafvet, bemannade Pohjola-värdinnan ett krigsfartyg, hvarmed hon eftersatte Wäinämöinen. Lemminkäinen, som stigit upp på utkik i masttoppen, varseblef på långt håll det med hundra åror försedda Pohjola fartyget, som allt mer och mer närmade sig. När allt hopp, att hinna undan med roende, var ute, grep Wäinämöinen till sitt elddon, fick tag i en bit flinta och slängde den i sjön under uttalandet af några kraftord, hvilka hade den verkan, att flintan förvandlades till ett långt, osynligt stengrund tvärs för Pohjola-fartyget. Väl stötte fartyget med häftig fart mot grundet och gick i spillror, men Pohjola-värdinnan eller Louhi, såsom hon i dessa runor kallas,[24] var icke rådlös: hon förvandlade sig till en ofantlig örn, tog den skeppsbrutna besättningen under vingarne och flög till toppen af Wäinämöinens mast. Vid en batalj, som sedan uppstod, kom hon dock till korta; folket föll från hennes rygg och vingar ned i sjön, och hon sjelf fick sina klor afhuggna, så att hon damp ned i båten. Blott ena lillklon hade hon ännu oskadd, och med den ryckte hon Sampo i sjön. Den föll dervid sönder; de största, bästa styckena sjönko ned och blefvo orsak till hafvets rikedom; andra, mindre bitar stadnade flytande på vattnet och drefvos af vågorna mot Wäinämöinens hemstrand. Wäinämöinen gladdes öfver att dock få något af Sampo, och utlät sig dervid: