(Imitation.)
Här sitter arma flicka jag
Och snart går solen ner;
Men den jag väntar dag från dag
Han kommer aldrig mer.
"Snart är jag åter" — så jag minns
Till afsked sade han —
Men hvar han dröjer, hvar han finns,
Jag ej begripa kan.
Kanhända krossats har hans slup
I mycken storm och nöd,
Kanske i hafvets mörka djup
Han redan ligger död.
Kanhända stormen honom dref
Långt bort till annan strand,
Och fången eller dödad blef
Han i ett hedniskt land.
Hans vålnad var det säkert då,
Jag såg i sista natt,
Då skådande åt hafvet blå
Jag här på stranden satt.
Hans skepp jag der på fjärden såg,
Så glad jag redan var,
Men hur jag såg och åter såg,
Var bara hafvet qvar.
Och nu igen hvad skymtar der
I aftonsolens glans? —
Kom närmre, närmre, att jag ser
Om seglet är då hans.
Hans är det — hans är skepp och mast,
Hans segel och hans rå;
Välkommen nu du gyllne last!
Välkommen sjelf också.
Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 15.
Den bortgifta.