Så jag reser, så jag skiljes
Från den sal min fader uppbyggt,
Der min bror i glädje lefver: —
I en höstnatts famn jag färdas,
Reser längs en gladtad våris,[28]
Att ej spåren en gång qvarbli,
Fotens steg på isen synas,
Spår af pelsens släp på drifvan,
Att min mor ej hör min klagan,
Ej min far min tår förnimmer.
Förr jag kommer icke åter,
Än min egen son kör hästen,
Den jag burit äggar fålen.
Anländ då till fordna hemmet,
Länge på min bror jag väntar,
För att lösa hästens remtyg,
Spänna fålen utur redet.
Brödren höres icke komma;
Sjelf jag löser hästens remtyg,
Spänner fålen utur redet.
Länge på min bror jag väntar,
För att be mig in i stugan;
Icke hörs min broder komma.
Sjelfmant går jag in i stugan,
Träder obedd in i rummet;
Dock vid dörren än jag stannar,
Nära dörren invid spiseln,
I den knut, der grytor gömmas,
Drängen kastar sina kläder. —
Ingen känd jag ser i stugan,
Ingen älskad bror vid bordet.
Handen sträcker jag på spiseln,
Kalla kol i spiseln ligga;
Handen lägger jag på muren,
Murens stenar äro kalla.
Ändtligt varsnar jag min broder,
Utsträckt liggande på båset,
Nära bänken, under bordet.
Famnstjockt sot på nacken hårdnat,
Alnstjockt uppå andra ställen.
Brödrens ögon ser jag gråta,
Kinderna af tårar sköljas.
Till sin hustru säger brödren:
"Tillred mat och fägna gästen"!
Men den hårda broderhustrun
Kokar kål till mager soppa.
Rackan äter först det feta,
Hunden allt det smakligaste.
Till sin hustru säger brödren:
"Hemta öl och fägna gästen"!
Men den grymma broderhustrun
Frambär vatten åt den komna.
Rent är icke engång vattnet; Flickan har sitt anlet tvättat,
Gossen sina händer i det.
Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 47.
Gossen blåste på sin rörflöjt,
Med sitt vallhorn svarte flickan.
"Vill du bli min flicka liten,
Vill du lefva hos mig lycklig?"
"Hvad för lycka kan du bjuda?
Toma händer och tom ficka".