"Jag med dessa toma händer,
Och i denna toma famnen
Bär dig in i skogens sköte,
Till de mest aflägsna skogar,
Vill dig der med ömhet vårda,
Lefva oförmärkt af andra."
"Hvar är marken för dig utmärkt,
Hvar den plats der stugan bygges?"
"Nog finns rum i stora Suomi,
Nog man sämjes bo i vårt land;
Vill du bo i öknen afskildt,
Eller i aflägsna städer,
Eller på en qvist i skogen,
Fri och sorglös som en fogel.
Snart jag skall ett bo dig bygga,
Der dig vinden sakta vaggar,
Och jag roar dig med sången!
Vill du åter bo på landet,
Bygger jag af hägg din stuga,
Och af rönn din säng jag täljer,
Der du vid min sång fördröjer,
Drömmer idel vackra drömmar."
"Men de hårda brödbekymren
Göra slut på sång och drömmar?"
"Nog finns bröd i löfskogsdälder,
Gyllne korn i hvarje björkskog,
Och jag har nog starka armar,
Sidor, som ej sakna senor
För att stöka uti jorden
Och att berga mogna kornet".
Helsingfors Morgonblad 1835, n:o 89.
Kantele II, pag. 66.
Om min fader kunde hamra,
Om en smed min farbror vore,
Koppargjutare min broder,
Jag en häst af sorger finge,
En svart fåle af bekymmer;
Hästens munlag af min oro,
Betseljern af onda dagar,
Af byns hårda tal en grimma,
Och af grannens ord en sadel,
Släda af byfolkets sqvaller,
Rankor af allt snack hos grannen.
Mina sorger äro flere,
Än man räknar granens kottar,
Finner barr uppå ett enträd,
Videbuskar på en kärrmark,
På en sjöstrand runda stenar.
Ingen häst man skulle finna,
Träffa hos en hemmansbonde,
Ej ens på den rikes backe,
Som min sorg förmådde draga,
Släpa bort bekymret från mig.
Sådan häst ej kunde finnas,
Ej ens på den bästa prestgård.
Tag du, korp, bekymret från mig,
Bär min sorg, du svarta fogel,
I de träsk, der fisk ej lefver,
Ingen abborre man finner.
Bär ej dit der fiskar trifvas,
Hvarje fisk blott sorger finge;
Abborn sjönke ned till botten,
Gäddan lätt af sorger sprängdes,
Lilla mörten skulle blötna,
Mujkan svartna af bekymmer,
I bekymmer, som jag skickat,
Denna mörka pannas sorger.
Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 36.