Flyr ifrån det vackra hemmet
Kanteletar II, 161.
Skönt det var att lefva fordom,
Ganska väl vi trifdes hemma:
Jag en ljungens blomma växte,
Uppåt sköt som unga gräset;
Fadren nämnde mig sin blomma,
Och sitt älsklingsbär min moder,
Brödren nämnde mig sitt hvetkorn,
Och sitt blåa nystan systern.
Till ett annat hem då kom jag,
Under annan gårdsvärdinna:
Svärfadren till stock mig skäller,
Svärmodren till granrisruska;
Heter iskall sten hos sonen,
Hos gårdsdottren kvinnors utskott,
Byns förtret hos sonahustrun.
När så sällsamt tal jag spörjer,
Ständigt hör det bittra tadlet,
Ofta nog jag arma kvinna,
Arma barn jag alltför ofta
Flyr ifrån det vackra hemmet,
Skyndar mig långt bort i skogen,
Far längs kärr och ödemarker,
Far igenom sanka vatten.
Fore jag ock ned i vattnet,
I en flod, der fisken lefver,
Till en nätfångst för min broder,
För min fader till ett notvarp!
P. S. En mindre vällottad svärdotters sång.
Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 39.
Dock då först en son du vore.
Kanteletar II, 179.