a) Vokalharmonin. Så gifven och bestämd vokalharmonin också är för finska språket,[1] så orätt synes det vara att anse den såsom en gemensam tillhörighet för hela ural-altaiska språkfamiljen, då den ej igenfinnes ens i de med finskan närmast beslägtade estniska och lappska språken. Lappskan tillochmed saknar vokalerne ö och y, och om estniskan säger Dr. Faehlmann i sin skrift "über die Declin. der estn. Nomina" s. 4: "Die Vocalenharmonie ist im Finnischen, Dörpt-Estnischen, Syrjänischen, Ungarischen, Mongolischen u.s.w. nachzuweisen — doch, sonderbar genug, kommt sie im Reval-Estnischen gar nicht vor", och längre fram i samma skrift (s. 26) yttrar han: "Im Reval-estnischen findet sich, sonderbar genug, nicht die leiseste Spur dieser Vocalharmonie; im Gegentheil ist eine Vorliebe für eine Mannigfaltigkeit der Vocale. Der Vocal der Flexionsendung ist hier immer ein voller, und weil er ein vom Stammvocal meistens verschiedener ist, wird theils das Monotone vermieden, theils das Weichliche der so genannten kleineren Vocale (ä, ö, ü)."

Ungefär detsamma, som i reval-estniskan, är fallet med vocalharmonin i det nord-tschudiska språket, i det ej blott ändelserna vanligtvis hafva hårda vokaler efter veka vokaler i stammen, utan äfven sjelfva stammen ofta har i sin första stafvelse vek vokal, i den derpå följande hård, hvilket i synnerhet synes då inträffa, när första stafvelsens vokal omedelbart påföljes af flere än en konsonant. Emellertid ljuda dock tschudiskans hårda vokaler i sådana fall ej alldeles rent, utan med en liten stötning på ä, ö, y, hvilken ofta är så stor, att man ej rätt vet, om man skall beteckna det egna mellanljudet med a eller ä, o eller ö, u eller y.

b) Vokalerne a och e i ordets första stafvelse med omedelbart påföljande l jemte en annan konsonant uttalas med en så stark stötning, det förra på o, det sednare på ö, att de svårligen kunna skiljas från ett rent o och ö; jemför mom. h).

c) Diftongen ei öfvergår ofta till ij t.ex. ei, icke, leib bröd, heiden, deras, teile, åt eder, seison, jag står, uttalas nästan som: ij, lijb, hijden, tijle, sijsun.

d) Ett kort e i andra och påföljande stafvelser närmar sig ofta till ljudet af o, t.ex. n'ene, de, hänen, hans, tulen, jag kommer, ljuda nästan som n'eno, hänon, tulon. I rysk-karelska dialekten, äfvensom i den olonetsiska, är förhållandet i några ord detsamma; t.ex. olova, varande, för oleva.

e) I många ord närmar sig e uti första stafvelsen så till ljudet af ö, att det i föregående språkprof äfven blifvit betecknadt dermed, t.ex. mö, vi, tö, i, hö, de, völ, ännu, pöl'-gastuda, förskräckas, för: me, te, he, veel, pel'gustuda.

f) De långa vokalerne, äfvensom diftongerne ie, uo, yö, hvilka sednare vanligtvis öfvergått till ee, oo, öö, hafva i tschudiskan en så obestämd längd, att de i en öppen stafvelse höras hellre som korta än långa t.ex. maha, inuti jorden, m'elen, förståndets, vilen, jag skär, joda, dricka, suhu, inuti munnen, pyta, fånga, jäda, blifva qvar, söda, äta, hellre än: maaha, meelen, pyyta o.s.v.; men blifver stafvelsen sluten, så höres längden tydligare t.ex. maas i jorden, meelhe, i sinnet, viitta, skära, joomha, till att dricka, suun, munnens, pyytkamai, låt oss fånga, jäändos, rest, söömne, mat. Diftongen au uttalas i några ord såsom ou, t.ex. i lauts, bänk, jfr mom. k).

g) Konsonanterne b, d, g, k, l, m, n, p, r, s, t förekomma såväl hårda (solidae), som veka (liquïdae). I det sednare fallet kunde de betecknas med ett vidfogadt j, svarande emot ryskans j (jerj), om man ej hellre, för att göra ordens likhet med motsvarande finska ord åskådligare, ville välja beteckningssättet b', d, g', o.s.v. Sådana veka konsonanter förekomma t.ex. i orden: b'eglij, förrymmare, id s'u, malt, kyynd'el, tår, kud'ai, hundvalp, g'äga, handtag, g'ägi, gök, k'elik, linskäkta, l'et, eldstad, l'ebe, fåll, sel'g, rygg, m'es, man, n'ät, mård, n'ähta, se, män, han gick, p'eksta, slå, prygla, gor'a, bedröfvelse, här'g, oxe, r'ehtil, stekpanna, s'ibalk, slunga, s'ehlaine, brännässla, andais', han skulle gifva, las'k, lat, t'ähk, ax, t'irpan, jag tål, och äro äfven föröfrigt ingalunda ovanliga. Utom nyss uppräknade har språket äfven konsonanterne f, h, j, v.

h) Om det hårda l står omedelbart efter första stafvelsens vokal och åtföljes af en annan konsonant, så uttalas det som v, t.ex. i orden: sildane, bro, hilda, krossa, olda, vara, olgotada, sända, tolkta, stöta, solm, knut, polsun, jag kryper, polved, knän, tulkatei, kommen i, sulg, penna, kooltas, de dö, hvilka ljuda ungefär såsom,_sivdane, hivda, ovda, ovgotada, tovkta o.s.v. Är den föregående vokalen a eller e, så öfvergår den (jfr mom. b) till o och ö, hvarföre orden: valgtus, hvithet, palklan, jag lejer, kalm, graf, valmita, förfärdiga, salptan, jag tillsluter, talvele, åt vintern, peld, åker, velg, skuld, pelvas, lin, pelvhasine, af lin m.m. höras som: vovgtas, povktan, kovm, vovmita, sovptan, tovvele, pövd, vövg, pövvas, pövvhasine, och borde visserligen äfven skrifvas sålunda, om man ej ville hafva afseende på deras ursprung.

i) Konsonanten s förekommer såväl ren, som förenad med hväsljud. Det ryska sh har här betecknats med s', zh med s'j och tsh med ts. För z och c har det gemensamma s begagnats. Mycket tydligt höres z t.ex. i orden: keserdan, jag spinner, eismäigi, först, käsi, hand, pesen, jag tvättar, kasvo, växt, osal, lycklig, smeja, orm, och i många andra ord i synnerhet emellan tvänne vokaler, hvaremot det i somliga är svårare att skilja det från c.