k) Någon egentlig konsonantförmildring finnes ej i tschudiskan, hvarföre t.ex. huba, dålig, kodi, hem, viga, fel, deklineras: huban, kodin, vigan o.s.v., dock, om konsonanterne b, d, g genom ordets böjning komma att sluta en stafvelse, så höras de något hårdare, t.ex. hoob, slädfilt, randha, till stranden, emäg, värdinna, nästan som: hoop, rantha, emäk, och i samma fall förstärkes j understundom till g' (gj) t.ex. velj, broder, korj, släde, eller velg', korg' (velgj, korgj).
l) Mycket allmän är ett ords kontraktion, bestående deri, att då ordet genom böjnings- eller härlednings-ändelse förlänges, stammens sista vokal dervid utstötes, om blott de omstående konsonanterne kunna sämjas bredvid hvarandra. Följande exempel må närmare upplysa saken: abedahne, bedröfvad, för abedahine; gallis (dyr). gen. galhen; humbar (mortel) humbren; istun (jag sitter) istta eller istuda; joutsen (svan) jousnen; jumalatoi (gudlös) jumalatman; kainol (axelgrop) kainlon; kerin (jäg nystar) ker'tä; korged (hög) kortan; kudam (måne) kuudman; kutsun (jag kallar) kutslen; kyynd'el (tår) kyyndlen; käsken (jag befaller) kästla l. käskta l. käskeda; louna (middag) longen; lähte (källa) lähtken; melhine (förståndig) för melehine; muignen (jag surnar) för muigenen; nälghine (hungrig) för nälgahine; paimen (herde) paimnen; pas'tan (jag steker) pas'tta l. pas'tada; peigol (tumme) peiglon, pettel (stampjern) petlen; r'ehtil (stekpanna) r'ehtlän; roivas (linkärfve) roivhan; rusknen (jag rodnar) f. _ruskenen; sanged (tjock) santan; tahktan (jag slipar) för tahkadan; tappin (linbråka) tapmen; t'sibun (jag gungar) t'siipta l. t'sibuda; voise (läkemedel) voisken.
Föregås den sålunda utstötta vokalen af tvänne konsonanter, så kan äfven af dem den första dervid försvinna, såsom af exemplen: galhen, jousnen, kortan, kästta, longen (ty louna = lovna), santan, tapmen kan synas; ty utan ett sådant konsonant-försvinnande hade de bort skrifvas: gallhen, joutsnen, korgtan, käskta, lovngen, sangtan, tappmen, hvilket skrifsätt ej rättfärdigas af uttalet. Är den efter utstötningsvokalen stående konsonanten d, så öfvergår den till t: istta, kortan, kästta, pas'tta, santan, tahktan, t'siipta för istda, kordan, kästda o.s.v. af istuda, korgedan, käskeda o.s.v. sammandragna.
En dylik vokalutstötning gäller äfven för estniska språket såsom en allmän regel, men i finskan äger den rum endast i några bestämda fall, t.ex. lasna f. lapsena, kaannen f. kaatanen, seiskoon f. seisokoon, kannelma f. kantelema, och nyttjas äfven då endast såsom dialektvis jemte den oförkortade formen.
Lika sällsynta, som i finskan, synas ifrågavarande sammandragningar vara äfven i den sydliga tschudiska dialekten, och i lappskan torde det blifva svårt att upptäcka ens spår deraf.
Då här ej kan vara fråga om någon större fullständighet, så kan det vara tid att förfoga sig till den egentliga formläran. Och då verberna i det nord-tschudiska språket onekligen erbjuda den intressantaste sidan deraf, så må de, ehuru mot grammatikens häfdvunna ordning, börja framställningen.
I afseende på böjningssättet må först nämnas, att man åtskiljer trenne särskilta former deraf: den allmänna, den reflexiva och den negativa, och om den reflexiva bör nämnas, att den ofta förekommer i passiv bemärkelse, äfvensom, att många till sin bemärkelse intransitiva verber, jemte det allmänna (aktiva) böjningssättet, hafva också det reflexiva, samt att den utom sitt inneboende reflexiva objekt kan hafva äfven ett annat, hvarföre denna form i nord-tschudiska språket med allt skäl kunde kallas forma media. Efterföljande exempel kunna kanske lemna någon närmare upplysning om ifrågavarande reflexiva eller medialform.
ajelemoi, ajeltase, åka. andamoi, anttase, gifva sig. ehtimoi, ehtt'ase, hinna. haigostelemoi, -ltase, gäspa. haasktamoi, -skatase, öfverstiga. herastamoi, -stadase, uppvakna. ihastelemoi, -ltase, fröjdas. istlemoi, isteltase, bruka sitta. itkeskandemoi, -skatase, begynna gråta. jomoi, jodase, besupa sig. jygendamoi, -getase, sjunka. kandis'emoi, -stase, sväfva. katsomoi, -tstase, se för sig. lajimoi, -jidase, gräla. laskemoi, -sktase, sänka aig. lugemoi, -gedase, läsa. lugeskandemoi, -skatase, begynua lasa. lähendamoi, -hetase, närma aig. Iämbitelemoi, -teltase, värmas. mömoi, mödase, säljas. näritelemoi, -teltase, förställa sig. opendamoi, -petase, lära sig. palktamoi, -lkatase, blifva lejd. pöl'gastelemoi, -steltase, rädas. pidamoi, -dadase, nyttja. poigimoi, poiktase, kalfva; lemma. riitsimoi, -tst'ase, losas. salptamoi, -lbatase, tillslutas. samoi, -sadase, eftersträfva. segoimoi, goitase, inblandas; befatta sig med. seismoi, seistase, stadna. seisotamoi, -tadase, ställa sig. siirdamoi, siirttase, flytta sig; röras sobimoi, -bidase, påkläda sig. surendelemoi, -ltase, högfärdas. tegemoi, t'ehtase, blifva, varda. toradamoi, -ratase, slåss. tuskitsemoi, -tase, ängslas. tygestelemoi, -ltase, ragla, vackla, vagastelemoi, -ltase, anstränga sig. valmitsemoi, -tase, bereda sig. vardeitsemoi, -tase, akta sig. vastoimoi, vastoitase, bada sig med qvast. vilustelemoi, -steltase, svalka sig.
Alla dessa böjningssätt träffas äfven hos de finska verberna, ehuru, såsom framdeles kommer att ses, tschudiskans reflexiva form mycket afviker från den finska. I estniskan och lappskan saknas den reflexiva formen helt och hållet.
Emedan en obestämdhet rådt angående finska verbers modi och deras benämningar, hvilka nu borde användas äfven för de tschudiska verberne, och missförstånd således lätt kunde uppstå, så, för att förebygga sådant, måste här i början nämnas, att man för finskan antagit följande modi: