Långsamt och trefvande svarade han:
»Haf tack för eder godhet, herr Christopher, men det som tynger mig lärer allenast framtiden kunna aflyfta.»
»Och hur tänker I eder den?»
Arnold undvek sin värds forskande blick och mumlade:
»Det har jag näppeligen fullt klart för mig.»
Nu förstod kyrkoherden, att junkern var här på lönlig giljarefärd till hans dotter, men däraf skulle bli intet. Så vänt blomster finge ej sättas i slik jordmån. Dock ville han ej alltför tvärt visa den unge vintervägen, ty han kom till den ensliga prästgården med tidender, hvilka eljes så sent förnummos, att de redan tillhörde det förgångna. Och hans Märta var klok; hon skulle säkerligen låta varna sig.
När han efter middagsmåltiden ett ögonblick blef allena med dottern, lade han händerna på hennes skuldror, såg allvarligt på henne och sporde:
»Min dotter, hvad är junker Arnold för dig?»
Märta studsade.
»Har han bedt farkär att spörja mig därom?» frågade hon, och de röda läpparna logo spotskt.