»Nej, jag vill veta det.»
Frimodigt blickade Märta upp, och ingen varm rodnad varslade om kärlekens feberhetta. Lugnt genmälde hon:
»Jag är rädd, att mitt svar ej likar dig, men sanningen må dock sägas: han är — en trappa, som mina önskningar vandra på och som jag skall förglömma, så snart jag hunnit upp.»
Herr Christopher kysste sin dotters hvita panna, men han ville ej med ord tillstå, att han gillade henne. —
När månens hvita, kalla ljusflod rann ut öfver prästgårdens svarta tak och gråstensmurar, smög sig en smärt gestalt fram mellan örtagårdens blomsterbäddar, där de flesta örterna redan gått till ro för den långa vintersömnen. Från buskar och träd utbredde sig väldiga skuggor, och där lindarna böjde sig samman till ett hvalf, hade månen ännu ej letat sig fram, utan lämnade den breda allén, som skilde örtagården och kålgården åt, i becksvart mörker.
Men den sena vandrerskan skrämdes hvarken af mörkret eller ufvarnas skrän i trädtopparna. Raskt gick hon framåt, och sandens lätta knastrande under hennes fötter ljöd som svagt knäpp på kastanjetter. Själfva svajet af hennes korta, röda kjortel tycktes förkunna lifsmod.
Hunnen ut ur allén, stannade hon midt på en dallrande månspång. Nu skönjdes tydligt hennes fagra anlete och de silfverguldblonda flätorna, som virade sig kring hufvudet likt ett diadem.
Från bänken under den stora hängbjörken reste sig junker Arnold snabbt.
»Märta,» hviskade han lidelsefullt, och tog så häftigt ett språng in på månspången, att denna brast itu under hans slagskugga.
»Jag har bidat eder så länge,» for han fort. »Mitt hjärta är sjukt af längtan. — Vill I stilla den?»