Herr Christopher knackade askan ur piphufvudet.
»Ja, Gud bättre! Hon blir alltfort mer en nyckfull kvinnsperson än en pliktkär drottning. Men rådet har säkerligen icke tillstadt henne att lämna tronen. För dessa goda herrar är hon Gustaf Adolfs dotter, och de förmärka ej, att glorian bleknat omkring hennes hufvud. Och pfalzaren, han är för sann alltjämt lika saktmodig och bidande? Man skulle kunna tro, att han först ville pröfva halten af kronans värde, innan han satte den på sitt hufvud.»
»Hur pösande den pfalziska öfverläppen ter sig, icke sväller den af äfventyrslust eller ifver, däri har I rätt,» genmälde junkern, »och det spörjes, att han vägrat taga Sveriges tron i besittning, så länge Kristina är vid sina fulla krafter. Men begynner den gyllene klenoden ofvan kruthornsnäsan vackla, skyndar han dock troligen till för att hindra skatten från att falla i smutsen.»
»Möjligt! — Men mig synes det sannolikare, att drottningens triumfvagn ånyo förspännes med ett adelsspann, hvilket drar henne upp till tronen, där de stora ha nytta af henne. Gamle rikskansleren skulle törhända ända sin bana rätt så afdankad, om icke hennes vilja längre blefve det vapen, mot hvilket hans sluga statsmannakonst till egen båtnad fäktade, och grefve Magnus måste fällan sänka hufvudet, om han ej ville ha det hugget af, så hatad som han mångenstädes gjort sig.»
Herr Christopher teg tvärt, ängslig öfver att ha talat bredvid munnen. Utan att vilja det hade han förkunnat alla den stränge herr Terseri domar, och slikt tal kunde lända till mycket men, om hans gäst — som han förmodade — fann orden sötade ackurat efter hans gom. För att genast få ett afbrott i samtalet föreslog han junkern, att de skulle se sig om i apelgården, där ännu någon frukt hängde kvar på träden att solvärmas under dessa förunderligt blida Brittmässedagar.
Arnold följde utan motsägelse, och ej heller tycktes han vara angelägen att upptaga det nyss lagda ämnet. Som en drömmare vandrade han fram på de gulnade gräsplanerna och lyddes förströdd till herr Christophers lofprisande af sina päron- och äppleträd, hvilka han själf satt och vårdat.
Med det kraftigt formade ansiktets hårda drag blidkade af vänliga tankar stod han där och jämkade kalotten tillrätta. En gren hade nyss djärfts lyfta den; men som om grenen varit ett litet kärt, odygdigt barnafinger, log herr Christopher åt tilltaget.
»I är mig en tystlåten kamrat,» vände han sig nu till Arnold, »har I något på hjärtat, så sjung ut det. Ungdomssorger och fåglar trifvas slätt i bur.»
Arnold märkte, att den sträfve kyrkoherdens ton blifvit faderligt vänlig, och han besinnade sig på, om han borde yppa för honom sina känslor, bedjande om hans förord till Märta. Men orden ville icke öfver hans läppar. Han fruktade att blifva tillbakavisad; han, en Messenius, hade föga att hoppas i det land, där den store Gustaf Adolf låtit hans farfader dö i fängelset och hållit hans far fången som uppviglare i fjorton långa år. Själf var han aflad i en fångkammares unkna luft, och hans barndom hade fyllts af dystra syner.
Per Brahe hjälpte Messenius ur hans nöd och sände honom med hustru och barn till Stockholm, men det onda som konungamakten under tvenne släktled föröfvat emot dem, hade slagit rot och växt till en bitter ört i deras sinnen. Också hos honom, släktens yngsta telning, grodde den kraftig och länade hans tankar ett frätande gift.