»I menar ...?»
»Jag menar: förtälj nytt! Därför sitta vi här.»
Arnold betänkte sig ett ögonblick; det föreföll, som om han i tankarna afskilde, hvad han ej nu ville bruka, innan han svarade:
»I vet väl, att drottningen ärnar nedlägga regeringen!»
»Hvad säger I!» Herr Christopher spratt till.
»Dagsens sanning! Det talet är i hvar mans mun.»
»Och I kan borga för att det icke är löst krut, afskjutet att skrämma kråkor med?»
Denna gång tog Arnold oombedd stopet och höll det så länge för munnen, att herr Christopher fann rådligast draga det till sig, innan det kom med bottnen upp.
»Kärt se, att I gör mig besked, herre, men dock åstundar jag först svar på mitt spörsmål: Är det sant, att drottningen denna gång står fast vid sitt ord? Eljes plägar hon lofva i öster och bryta i väster.»
»Så är hennes sed, men nu äger hon snart intet annat att förpanta eller sälja än skatterna i sitt tafvelgalleri. Rundt omkring henne tassar folket som utsvultna vargar, och det töfvar icke länge, förrän hon ej heller kan ställa adeln tillfreds, då det nu är hon, som måste be dem om stora lån. Att hon sedan förbrukar dessa på lysande fester och till slösande gåfvor åt utländska gunstlingar är allom bekant.»