När pipan med Märtas tillhjälp blifvit stoppad och tänd, slog herr Christopher sig ned i sin läderklädda karmstol, kredensade ölet och makade därpå stopet fram till junkern.
»Drick, unge vän! Det synes mig, att edra läppar torkat samman.»
Arnold tog sig en försvarlig klunk, men när han skulle sätta stopet tillbaka på bordet, darrade hans hand så, att ölet skvalpade öfver och stänkte mörka droppar rundt omkring.
Märta skrattade högt och försmädligt, men sade intet. Blodet sköt upp som en hotande molnvägg på Arnolds bleka ansikte, och han mumlade:
»Skön jungfrun beler min otymplighet att handhafva dryckeskärlet, men hon må veta, att jag denna sista tid så flitigt brukat pennan, att mina fingrar stelnat.»
»Såå,» genmälde herr Christopher i dotterns ställe. »Träder I i eder herr faders fotspår och skrifver oss en ny, märklig Scondia illustrata törhända?»
»Hvem vet? Märkligt nog torde mitt verk få kallas, och mina fäders andar ha icke öfvergifvit mig. Jag har känt dem lefva upp inom mig ända från gamle mjölnaren Johan Tordsson.»
Den unge junkern högg utan att själf märka det sin daggert gång på gång så hårdt mot bordskifvan, att långa skåror uppstodo. Ögonen höll han sänkta som för att bevaka deras blick, men draget kring den skägglösa munnen förrådde en själsupphetsning, hvilken endast med yttersta möda lät sig kufvas.
Nästan lurande betraktade Märta honom, men utan att bli klok på hans sinnesstämning. Synnerligen glada budskap tycktes han ej ha att mäla. Mulen drog hon sig tillbaka och styrde stegen nedåt brygghuset, där hon snart gjorde all sin flit för att dymedels blidka morkär.
»Nå,» sade herr Christopher, när de båda männen blifvit allena.