Herr Christopher kom nu äfven till och sporde ifrigt:
»Länder I från Stockholm, unge herre?»
»Ja,» genmälde Arnold kort, och det föreföll, som slöte han läpparna så fast för att hindra en hemlighet att glida öfver dem.
»Då medför I väl märkliga tidender från det så hastigt sammankallade riksmötet?»
»Ja, för sann, herr Christopher. Har I ej hört därom, torde I finna dem mäkta besynnerliga.»
»Jag har intet hört. Ryktet flyger ej så snabbt genom sjumila skogar. Träd in i min kammare, junker! Märta ställer nog för oss ett stop af det tyska ölet, som mor bryggt efter salig Banérens uppskrift. Han var en fältherre af rätta sorten, förstod både att dricka och slåss och likafullt vara hederlig karl. Hur är det det står under hans bild på Läckö? Jo: ’Tu ne cede malis.’ Det är kraftord, herre!»
Arnold Messenius nickade svagt, som hade han ej följt med herr Christophers tal. Och när Märta lämnade kammaren, stirrade han efter henne som fruktade han, att hon för alltid skulle bli borta ur hans åsyn.
Hon återvände dock efter några minuter med det skummande ölet i ett renskuradt, enrisdoftande trästop, så hvitt och blankt, att det var en lust för ögat.
Sedan herr Christopher nickat ett vänligt tack till dottern, som med händerna under förklädet stod kvar vid dörren, tog han andaktsfullt fram ur det stora reseschatullet i spiselvrån ett litet bleckskrin. Under tystnad, som beginge han en helig handling, öppnade han skrinet och plockade upp från dess botten några fula, brungula blad, torra och skrynklade. I en kort pipa stoppades den sällsynta rariteten, och ändtligen vände han sig till gästen:
»Af denna örten nicotiana ha vi ej ännu odlat stort här i landet. Rätt väl skulle den sannolikt icke heller trifvas i vår kyla, men en utsökt läckerhet är den försann, och fuller var det ett präktigt fynd, jag som fältpredikant kom öfver, när detta skrin föll i mina händer.»