Nu urskilde hon en hög karet, och i tankarna såg hon äfven det pfalziska vapnets små sneda brokiga rutor på vagnens bukiga väggar.
Hästarnas hofvar dånade genom tystnaden. Där var ryttare och tross och sist ett väldigt koppel af skällande hundar. Jungfru Märta sträckte sig på tå, men hon visste ej af, att hon jublade högt och höjde de hvita armarna.
»Flicka är du från vettet! Står du här och åbäkar dig för landsvägsriddare!» Märta ryggade skrämd tillbaka.
Det var morkärs barska röst. Hon hade till slut gifvit sig ut att söka sin lata dotter, och när hon nu fann henne midt i porten, där en sedesam tärna platt intet hade att beställa, blef hennes skarpa ansikte gult af förtret, och hon höjde handen till slag.
Men den sänktes ånyo, ty det granna följet var nu ånyo helt nära, och en ung junker med grön sammetsjacka och med hvit fjäder i hatten hoppade ned från en af vagnarna, trots att denna var i full fart.
Af hela den lysande synen: hästar, vagnar, kavaljerer, syntes snart föga mera än ett dammoln, men framför mor Beata och hennes dotter bugade en ung man med handen på hjärtat och de stora, svartbruna ögonen oafvändt riktade på den fagra Märta.
»Men det är ju junker Arnold, hvadan kommer I,» sporde mor Beata häpen och föga välkomnande.
»Jag var med jaktföljet men erhöll orlof för att besöka prästgården,» svarade Arnold med snabb, skiftande stämma, hvilken förrådde hans känslors heta lopp.
»Guds frid med eder, unge herre! Stig in och vederkvick eder med hvad ett prästatjäll i dessa fast bedröfliga tider förmår bjuda,» sade fru Beata vänligare, under det hon dock sneglade på dottern som för att få veta, om de unga hemligen lofvat sig åt hvarandra.
Men Märta föreföll oberörd. Väl bjöd hon med glad värme junkern sin hand, men hon drog den brådt till sig igen och gaf alldeles icke akt på hans ömma blickar.