Men alltfort grodde längtan inom henne; den växte sig högre och starkare än rågen och kornet på hennes faders fält, och hon lyddes allt villigare till junker Arnold, föga aktande på att hans ögon sökte hennes läppar, som biet drages till den söta, honungen.
Aftonen innan han drog bort hade han sökt henne i björkdungen nedanför berget, och han hade tiggt henne om kärlek och trohetslöften under knäfall och tårar. Han hade synts henne fast ömklig, och helst skulle hon afspisat honom med hårda ord, men hon hoppades, att han genom sin fader eller sin forne herre, hertig Karl Gustaf skulle kunna förmå drottningen att taga henne upp som kammarpiga, och hon lofvade honom med strålande ögon och sina läppar frestande nära hans, att komme han åter med det hugnesamma budskapet, att drottningen åstundade hennes underdåniga tjänster, skulle han en dag få föra henne i brudstol.
Han genmälde bittert, att de storas gunst ej var mycket värd och att hofvet vore en stinkande pöl af sinnenas orenhet, fastän det på afstånd kunde te sig lysande och präktigt. Hvad han förtalt henne om de glänsande festerna hade icke varit ämnadt som loford åt kungahuset och adeln, tvärtom hade han velat afskräcka henne från detta Gomorrha. Hans fader och hennes fader kände det båda nogsamt, och intet godt hade de att mäla om rikets stora. Drottningen själf trädde på blomster så giftiga, att hon blifvit sjuk både till själ och kropp af deras fräna doft.
Men Märta hade endast skakat på hufvudet och vidhållit sin önskan. Så drog han åstad, blek som han kommit och med ett nytt sår — törhända mera svårläkt än det förra.
Allt detta hann Märta tänka utan att låta sig störas af morkärs röst från brygghuset, hvilken kallade henne till hjälp med dragning af de torra kläderna. Hon makade sig allenast längre in mellan två utskjutande bjälkar och hukade sig ned, när en af de utskickade pigorna närmade sig hennes gömställe.
I dag på morgonen hade hon genom en gammal gubbe, som plägade gå med bud mellan gårdarna, erhållit en liten breflapp, hvars korta innehåll fyllde henne med djärfva förhoppningar. Där stod:
»Hertig Adolf Johan drager denna dag förbi på jakt och tillstädjer en sin ringa tjänare att töfva en dag hos herr Christopher, icke anande annat än att tacksamheten gifver anledning till detta besök, men I allena må veta, att jag kommer i ärenden, som förebåda stora ting.»
Märtas tankar gingo ej utom den krets, där hennes eget jag utgjorde hufvudpersonen, och därför klappade hennes hjärta hårdt af otålighet och glädje att snart få del af den ynnest Messenius säkerligen för henne utverkat. Han hade måhända öfvervunnit sin hätskhet mot rikets främste, när han nu i hufvudstaden fått träda dem närmare, och dessutom längtade han fuller osägligt efter att få henne till Stockholm, där det väl kunde gifvas tillfälle för dem att byta ord och blickar.
Mera ärnade hon icke unna honom; sin kyska fägring skulle hon förvisso skänka ståtligare kavaljer än junker Arnold, kungasmädarens soneson.
Ett dammoln och genom detta glimmandet af blankt seltyg kom jungfru Märta att spritta till. Hon tog ett språng framåt och skuggade med handen för ögonen. Dessa vidgades och mörknade, när blodet svallade upp mot de jämna tinningarnas fina blåa ådernät.