Unga Märta fann den ärbara schaletten, hvilken täckte hennes hals och barm, alltför varm och knöt upp den, så att den hvita huden fick erforderlig svalka. Sedan gick hon långsamt öfver den gräsbevuxna, kringbyggda gårdsplanen och ut i yttre porthvalfvet, hvarifrån man hade friare utsikt.
Det närmade sig Brittsommar, och dagarna voro korta, men sällspordt vackra. Ljuset dallrade uppe i luften som en osjungen men fast ljuflig melodi. Öfver björkskogen låg en gråviolett varmdis, som kom de hvita stammarna att likna mystiska huldror med fladdrande, gulröda lockar, och längre bort, där furuskogen drog sitt breda bälte som en mörk sammetsgördel kring en metallblå, alltför stilla insjö, flöto dimmorna ihop med luften och formade sig till vågiga bergtoppar.
Märta såg ej stort till den omgifvande fägringen. Hon hade skådat dessa milda, blåa sjöar, dessa tysta, gröna skogar, dalarnas djupa frid och bergens majestät, ända sedan hon var barn. Hennes längtan hade under den flydda sommaren fått vingkraft, och hon trådde efter att snarliga få se mera af världen än denna ensliga bygd.
Hon fördjupade sig plötsligt i minnen, allt medan hon blickade utåt vägens slingrande linje. Där i kröken hade den tunga karossen vält med de höga herrarna, och hertig Adolf Johan, hade skrikit och jämrat öfverljudt, änskönt han undsluppit allenast med en skråma i handen, som morkär strax läkte samman med fnöske.
Värre stod det till med den unge junker Messenius. Han hade blifvit illa klämd och måste bäras till prästgården, där man en tid lång pröfvade allehanda för att behålla honom vid lifvet.
Hertigen kunde ej bida tills junkern blef frisk utan begaf sig efter ett par dagars rast bort med sitt följe, sägande, att denne kammarsvennen hans näppeligen skulle sakna något i så välvårdadt hus. Dock varnade han herr Christopher för att släppa denna fjäril ut i sin rosendelund, ty han skulle sannolikt då i kärlig yra kyssa den dejligaste rosens kind blek.
Märta gned ofrivilligt sina skära kinder och log öfvermodigt. Hertig Adolf Johan torde fuller förgätit, att rosen ock har törnen! Och hur fagert junker Arnold än lade sina ord till sin unga vårdarinna, ej hade hon flytt honom sitt hjärta, men väl sitt öra. Han förtalde i rika bilder om hofvet och de lysande fester, hvilka han bevistat. Han beskref damernas prunkande klädningar och kavaljerernas sirliga skick, så att orden slutligen ringde som lockande silfverbjällror för henne, och hon kunde ej sofva om nätterna utan smög sig ut ur kammaren, där hennes moder och pigorna njöto ostörd hvila efter dagens enformiga id. Ut på svalen hade hon gått och ställt sig, där hon kunde se längst och vidast, där inga berg och inga träd skymde utsikten, och så fylldt var hennes sinne af inbillningar och syner, att hon tyckte sig skönja den stora staden i fjärran. Och rundt om den lågo adelns gårdar, bredda som rika smycken på ett mantelbräm. Där gick nu dansen lusteliga i de ljusa nätterna, där färdades drottningen med hela sitt lysande följe, och hvarje dag lektes en ny lek, tändes ett sagolikt fyrverk, skämtades och älskades i bousqueernas dunkel.
På morgonen voro hennes tankar alltfort tunga af vakna drömmar, och hon satt stum vid frukostbordet, där gästen, efter att under sex hela veckor ej ha kunnat lämna sin kammare, ändtligen också tagit plats.
Farkär och han talades ej stort vid. Men dock förmärktes det grant, att deras meningar slöto sig till hvarandra i godt förstånd, och skarpa föllo junkerns ord om landets stora nöd och drottningens slöseri. Herr Christopher nickade mest med slutna läppar, men han satt likväl med vakna ögon och tankar som vaktade han en brasa, hvars värme han ej ville undvara. Hotade elden att slockna, kastade han djärft och hastigt in en brand.
Stum satt hon ock i väfkammaren, där hon förr plägat muntra dem alla med sina glada visor, och Maja väfverska menade, att jungfru Märta gått öfver älfvegräns en månskensnatt, och då fått sitt lustiga mod borttrolladt.