Vid den lysande taffeln, hvilken gafs på slottet, och som samlade all landets adel i en vidtfamnande krets, presiderade dock drottningen huldare än någonsin, och innan gästabudet gick till ända, hade hon gifvit bort ett halft dussin nya förläningar, lofvat höga ämbeten och större vedergällning åt ett tiotal, samt med Stiernhielm och sin dansmästare Beaulieu gjort upp idén till en allegorisk balett, hvilken skulle kallas Parnassus triumphans och utföras af ett hundratal personer.
Som ett barn gladde hon sig redan på förhand åt denna lysande, spirituella lek och började dela ut rollerna med en ifver, som det gällt utarbetandet af en viktig regeringsform. Till Stiernhielm sade hon leende:
»I har mitt kungliga ord på att få begära hvad eder lyster för en passande text» och Beaulieu lofvade hon ett tusen dukater för arrangemanget.
Det dansades och dracks på slottet, ständerna trakterades på riks- och matsalen ur kök och källare konungsligen och härligen.
Det dansades och dracks ute i staden. Vinet i springbrunnarna sinade, och af den dråpliga kröningsoxen fanns allenast några benknotor kvar, som skabbiga, herrelösa hundar drogo undan till sina hålor.
I gränderna kring Smedjegatan och nedåt Norreport gick det vildt till. Det förtaldes, att bartskäraren hela nästa dag fått bruka all sin flit för att förbinda sårade, och det vattenflöde, som från öfversta huset i Sanct Laurentii gränd ned till det sista på morgonen sköljde af gatan medels ett utslaget ämbare ur hvar port, var så rödt af samladt blod, som om ett nytt blodbad anställts under natten. Man räknade ock ett tiotal döda, funna i Slottsgrafven och annorstädes.
X.
Junker Arnold.
Mäster Christophers i Fors unga dotter, den fagra Märta, stod midt i solskenet på förstugubron. Hon hade nyss schasat fjäderfäna från blekeplanen, där morkärs hela tvätt var utlagd till torkning, och lutade sig nu med de mjälla, runda armarna bakom nacken och ett håglöst välbehag i hela sin vidjeslanka kropp.
Prästgården låg icke långt från landsvägen, och Märta hade försport, att en hög herre i dag skulle draga förbi med sitt följe. Hon hade också redt sitt hår med särlig omsorg, och de tjocka flätorna glittrade som sammanspunnet guld och silfver. Kransen af röda rönnbär, som hon lagt om hjässan, när hon återvändt från fälten med farkär, hade modern strax tagit af och förklarat, att slik fåfänglig pynt hörde den onde till.
Herr Christopher däremot hade lett helt godmodigt och förmenat, att värre synder fällan funnes i världen. Men morkär kastade de stackars bären i brunnen, där de summo som heta trollögon på den blanka, mörka ytan.