»Det är hyenor från skogstrakten hinsides Sancta Katarina. De skola strax jagas bort, eders majestät.»
»Hvad vilja de?»
»De bettla och trilskas, änskönt de höra, att skattmästarens pung är tömd.»
»Den måste fyllas.»
Kristinas befallande stämma fordrade som alltid att genast bli åtlydd, men det blef ej längre kröningspengar, som utkastades, utan mynt ur de höge herrarnas fickor.
»Är folket nu nöjdt,» sporde drottningen efter en stund.
»Ja, eders majestät, nu är folket nöjdt.»
Kristinas blåa ögon blefvo hotfullt svarta.
»I menar, att de goda herrarna af sexton anor ej äro det. Hvad mera?»
Hon kände i detta ögonblick varmt för de ringaste af sitt lands inbyggare. Hon mindes de löften om lindrade skattebördor och bättre lagskydd, hon under riksmötet gifvit, och hon sade sig, att hon skulle infria dem; på hvad sätt det komme att ske ville hon ej nu bestämma, allenast ett var henne klart: hon skulle göra sig älskad ock i den torftigaste koja. —