Aldrig hade man i Sverige skådat slikt, och det var godt om gapande munnar och ögon, som tycktes vilja falla, ur hufvudet.
Drottningen hälsade nu vänligt och gladt åt alla håll, innan hon steg upp i sin förgyllda vagn, förspänd med fyra hvita, eldiga hästar, som skrapade sina silfverskor mot gatläggningen, så att det gnistrade.
Men de måste gifva sig till tåls och gå fot för fot, ty framför drottningens vagn red en mäktig herre i blått och gult, med kragstöflar och hög gammaldags Johan den tredjes hatt. Ur en väldig pung kastade han näftals ut kröningspengar bland folket, och alla rusade till, slitande hvarandra i håret, rullande i smutsen, kämpande som svultna vilddjur för att komma först till förrådet.
Ändtligen höll skattmästaren upp pungen och skrek öfverljudt:
»Den är tom! Den är tom, godt folk!» Och han kramade ihop den i handen.
Ett förtviflans skrik ljöd samstämmigt från en flock kvinnor, hvilka kastat sig på knä, släpande sina lumpor efter sig i trasiga flikar. De trängde sig så nära, att hästhofvarna hotade deras sänkta hufvuden, men de märkte det ej.
Flämtande af ångest, med förvridna anleten lågo de där och tiggde med röster, som rosslade af svält:
»Gif oss! Gif oss! Vi och våra barn ha lefvat på skogens bär och rötter hela sommaren, men nu stundar det till vintern!»
Man kände igen de fattiga från Södra Malmens utkanter och ville köra bort dem, ty de kunde föra både skörbjugg och annat ondt med sig, men de jämrade så öfverljudt, att drottningen blef uppmärksam och sporde, hvad detta skrän betydde.