Alltför väl kände Strängnäsbispen hennes vacklande, oroliga lynne; hennes tankars ostadighet att förlikna vid pärlors rullande i en ask och hennes räddhåga för att icke både vara och synas den första.
Mildt lade han sin hand öfver hennes, och hans ord andades tröst och lugn in i hennes öron:
»Eders majestäts vänner tacka försynen för denna dag; och hela folkets böner samlas omkring eder i hopp och tro. Svik ej eder store faders minne!»
Kristina log, och hennes hvita ansikte bestrålades af detta varma, goda leende, hvars värme dock ej kom inifrån, ty omkring hennes hjärta var kallt, och hennes vilja räckte ej till att bannlysa den känsla af ödslighet, som behärskade henne.
Portarna föllo igen efter de sista kröningsgästerna, och folkmassorna utanför stirrade med ögon ännu alltjämt bländade af den oerhörda prakten mot sin gamla bykyrka, som de äldsta stockholmarne ännu kallade den, fastän den på senare tider fått ett vida förnämligare namn.
Det var dock föga hugnad att betrakta de drakar och troll, som från foten upp mot tornspiran tycktes belägra kyrkan, och de tröttnade snarliga på detta enformiga tidsfördrif.
Otåligt knot öfver den långa gudstjänsten hördes från flera håll, och de djärfvaste försökte klättra upp på muren och titta in genom fönstren. När de motades ned af vakten, uppstod gräl och handgemäng. De värsta orostiftarna fördes bort att sättas i häkte, men åt dem, som bröto sig in i en vinkällare vid Skomakaregatan och öppnade sprunden på alla tunnor, gjordes intet. De ville dricka drottningens skål, och ett godt rus hörde en ärlig fest till.
Skrålande röster tjöto därnere bland de flödande ankarna de ord, som de läst på rådets äreport: »Så mycket skönt genom en enda,» och de förde munnarna intill tapphålet, sparkande undan den, hvilken dröjde sig kvar för länge.
Med söliga kläder och raglande gång blandade de sig sedan i vimlet. Oredan växte, småbarn gräto af trötthet och olust öfver den långa väntan, och uppviglare med hättan dragen långt ned öfver hufvudet och den gråa kappan slängande om axlarna skymtade som flädermöss, hväsande ett eller annat ettrigt ord mot regeringen, adeln och prästerna, hvarefter de försvunno som uppslukade af jorden; och väl voro groparna mellan de kullriga stenarna så djupa, att man näppeligen behöft förundra sig öfver slik åtfärd, men dock syntes de grå knektarna mången som hemska gengångare från de förskräckliga Brunkebergsröfvarna.
Ändtligen öppnades portarna till Nikolaikyrkans vapenhus, och det glimmade och lyste från de många ljusen därinne under hvalfven som en bakgrund mot processionens brokiga färgglädje.