»Fanen anamma ditt sprattel. Det kunde lysta mig se, om inte svenskt stål kunde råda bot på den spatten.»
»I förmenar mig väl icke att känna glädje öfver att äga den stora Kristinas ynnest,» genmälde Amant högmodigt och stött. »Och hur I sticker med eder plit, tör I dock icke kunna sticka Parnassen omkull, och där har jag genom mitt blygsamma kväde förunnats en plats.»
»Tag icke skäppan så full, storskrytare,» befallde Tott. »Drottningens gunst lärer vara skiftande som himmelens väder, och icke torde solen stråla alltför länge öfver en fransysk apa.»
Detta blef Amant för mycket. Änskönt han var betydligt äldre än Totten, var han ej stort mindre hetlefrad, och hans värja flög blixtsnabbt ur slidan och skulle säkerligen ha stött till hans vedersakare, om ej den tjocke Crumbygel mycket emot sin vilja blifvit knuffad som en mjölsäck mellan de båda motståndarna, då trängseln just i detta ögonblick blef olidlig, ty processionen var ordnad och skulle sätta sig i gång.
Amant och Tott blefvo skilda af en hel människobölja, som vältrades tillbaka mot slottsväggen likt svallvågen efter ett jätteskepp. Man trampade hvarandra och skrek, men missljuden öfverröstades dock af jublet och igenkänningsropen.
Där var riksskattmästaren med rikets stora silfvernyckel, hvilken väl ej nu vaktade om så stora skatter i Eskils gemak, där stapplade rikskansleren fram, medtagen efter sin sjukdom, men dock trofast bärande riksäpplet. Hans min var ej glad. Månne han varslade maskgångar i den ädla frukten. Snäll och hyggligen, utan alla braskande later, kom fältmarskalken Gustaf Horn med spiran, och den unge Jakob De la Gardie bar höfviskt svärdet i sin blinde fars ställe. Den som likväl näst rikskansleren tilldrog sig största uppmärksamheten, var grefve Per till Visingsborg. Han höjde den guldglimmande kronan högt på det purpurröda hyendet och blickade med stolt tillfredsställelse omkring sig, som hade han velat visa folket, att makten alltfort hvilade tryggt i adelns händer.
Framför drottningens vagn, hvilken förvandlats till en segerchar, omgifven som den var af de förnämsta generalerna till häst, bar Magnus De la Gardie riksbanéret. Gång efter annan sviktade det i hans händer, och han var helt blek af ansträngning. När den lysande processionen ändtligen, efter att ha färdats genom de förnämsta gatorna, stannade vid kyrkan, drog han en djup suck af lättnad och skyndade att torka de klibbiga svettpärlorna ur ansiktet.
När drottningen stigit ur vagnen, mottogs hon vid kyrkdörren af den vördnadsvärde, blide ärkebiskopen Lennæus och af sin gamle, rörde lärare, mäster Matthæi.
Till denne sin alltid lika käre förtrogne hviskade hon hastigt:
»Stode det i min makt, vände jag nu om och flydde till någon fredlig vrå.»