Men ingen brukade det. Slöa efter de föregående dagarnas omtanke om toalett och anordningar för de lysande fester, hvilka beramades så talrikt, att man redan nu motsåg dem långt in på nya året, stodo de med sänkta blickar och höfviskt halföppen mun. Icke var det nu tid att tänka på andra! Och för öfrigt gagnade det föga att försöka tillfredsställa folket. Det hade för plägsed att knota.
Drottningen skulle bara veta, hur otacksamt småborgarna behandlat den kröningsoxe, hvilken bars ut på torget redan i morgonväkten. De sparkade och spydde på den, föregifvandes att den vore skämd och hade en vederstygglig lukt. De hade äfven hotat med att stycka aset och kasta de ruttna slamsorna på kröningståget. En ny oxe måste skyndsamligen anskaffas och stekas af drottningens egen mästerkock, som i folkets åsyn lade stora smörklumpar på elden för att det skulle fräsa och stänka fett omkring spettet.
En kammarpage med det långa håret slätkammadt öfver skuldrorna lämnade knäböjande för drottningen fram en präntad och öfvermåttan sirlig skrifvelse. Det var ett ode från Georg Stiernhielm, och Kristinas allvarliga blick tändes i glädje, när hon läste dessa rader, hvilka högstämdt framburo hennes lof som den största och förträffligaste drottning jorden ägt. Hon hade med ens förgätit det spörsmål, som nyss varit å bane. Smickrets trollsång, till hvilken hon, visserligen tvekande men dock villigt, lyssnade, döfvade för en stund den aggande känslan af att vara så otillräcklig som regent.
Hon kräfde väl för mycket af sig. Hon begärde af sin själ, att den alltid skulle nå fullkomlighetens tinnar. Hon kunde icke lära sig att mäta med strukna mått.
Allt efter som dessa tankar likt en lenande olja gledo igenom hennes trötta hjärna, erfor hon växande kraft att ånyo verkligen vara hvad hennes trogna folk kallade henne genom sina vittra män: »en furstinna, hos hvilken himmelen nedlagt alla sina skatter, solen sin glans, århundradet sin ära, jorden sin frid, Gustaf Adolf sina segrar, och som af all naturen gjorts till ett mästerverk.»
Ceremonimästaren inträdde bugande och anhöll, att hennes majestät nådigast torde af sin godhet behaga stiga ned till den väntande vagnen, då det redan begynt ringa i alla kyrkor, bådande, att den högtidliga kröningsakten skulle taga sin början.
Kristina nickade vänligt och lät de små sidenklädda pagerna fatta det långa släpet, hvarefter hon, åtföljd af hela sin hofstat, begaf sig ned till borggården, där den med karmosinröd sammet klädda karossen vaggade på sin ofantliga hjulkorg.
Presidenten Chanuts efterlämnade sekreterare S:t Amant piruetterade bakom de unga adelsjunkrarna, under det hans smala fingrar behagsjukt lekte med en guldkedja, hvilken drottningen förärat honom i anledning af kröningsverser, som han underdånigast författat. En pung med ett tusen dukater, också en gåfva af drottningen, tyngde angenämt i hans ficka och förlänade sin bärare en morsk förnöjsamhet, hvilken, tillika med den kanariegula, guldbroderade taftklädningen och det breda, ljusblå sidenbantläret väckte svenskarnas misshag.
Särskildt retade det unge Claes Tott, Erik XIV:s dottersonson, känd ända från barnåren som en väldig slagskämpe. Hans hand knöts brådare om värjfästet än om bägarn, och dock var han en god kund både i dryckjom och dobbel. Han skulle allenast under själfva kröningshögtidligheterna vistas i Stockholm, och sedan ännu någon tid draga ut på vandring för att lära utländskt skick.
Obekymrad om platsen, där han befann sig, hötte han nu med värjan åt Amant och sade: